Symboler. Gamla åsikter, gamla värderingar. Är det för tydligt med betonfylld sko el stop, Damtrosa istället för brudkrona för att aktualisera dagens värderingar kring immorality?
Jag tycker om att plocka in saker som finns och använda dem/det i nytt sammanhang eller ny tolkning. Just hatten var symbolen som varierade i värde beroende på hur hög den var eller formen. Den lyftes för kvinnor, känd som okänd. Du var klädd eller oklädd. Idag...gone! Yttre attribut.
Flyttbart? Jättestort? För möjlighet/öppning för graffitti, skall andra vilja ta på den, klättra eller bespotta? Vårt beteende är en förutsättning för svek. Eller? Om vi inte gör något kan ju också vara ett svek. Vad är då det mest intressanta? Att betrakta andras agerande eller själva min gestaltning? Vad vill jag skapa för arena? Hur läser jag folks tankar? Känner jag att jag utvecklar mitt lärande/kunnande?
Frågor frågor och frågor, känns otroligt skönt att jag kommit så långt som till alla dessa frågor. Genom svaren ringar jag in kärnan, vänta bara. Låter det snurrigt? Faktiskt så känns inte förvirringen lika total som innan helgen...faktiskt.
Fortfarande väldigt osäker på om jag kanske hamnar vid en för uppenbar gestaltning, även om jag ännu inte har en susning om hur själva gestaltningen skall te sig.
tisdag 29 juni 2010
Dag 2 Där alla känner mig
Har redan under gårdagen bestämt mig för att idag måste bli utmaningarnas dag. Klistra tejp där jag med lätthet blir igenkänd, fy vad jobbigt. Om jag bestämmer mig för att vakna vid 0500h så har inga vaknat, då kanske jag klarar mitt uppdrag utan att bli sedd? Har jag lust att gå upp så tidigt? Vad är nyttan? Kommer jag att gå vidare härifrån och varthän i så fall?
Kvällen igår snurrade runt social aktivitet som konst. Vad är konst? Hur gestaltar jag min känsla utan att det jag vill förmedla blir "för enkelt" och inte alls spännande? Jag vill att den som läser min text, lyssnar till det jag säger, betraktar det jag gestaltar också blir delaktig utifrån sina egna önskningar och förmåga.
En annan viktig sak beträffande något jag inte tycker om i "mitt bygge" är svek. Svek är ett mångfacetterat ord. Med hundarna vilandes vid fötterna, flugsmällaren i ena handen och pennan i den andra, vandrade tankarna från vänskap, giftermål, otrohet, kyrkan, manligt/kvinnligt till betong. På något sätt hamnar jag igen och igen vid betong. Kanske för att det är så hårt och symboliskt.
Fotavtryck i betong. Maffia-metod - sänka någon med fötterna i betong. En JÄTTESTOR betongsko som bara placeras någonstans, kanske utanför Domkyrkans entré. En äldre herrhatt fylld med betong på ngt sätt. Kanske en herrsko i lack som trampar på ett par damtrosor, eller kanske eller kanske eller kanske. En massa symboler som jag tror är för lätta att tolka. Det känns inte som om jag skulle lämna något kvar åt betraktaren. Ändå lockar det där med betong och svek. Kyrkan som sviker individen. Risk att jag gör mig ovän inte bara med alla frikyrko-anhängarna här ute på ön utan också nära och kära. Who cares?
Lite spännande att fundera över vart det skulle leda hän.
Nåväl. Vaknade av min inre väckarklocka 0503h men beslöt mig för att somna om och gick upp vid sju. Även om tankarna på något sätt nu mer hamnat mot svek-tänket, så ville jag göra det jag bestämt.
Borste, för att se till att asfalten fick bästa fästförmåga, rak pinne, för att inte misslyckas så med linjen som gårdagen, sax, tejp och måttstock. Samt bajspåsar till hundarna. Packade oss iväg till hamnen alla tre. Garderat mig med hundarna så att de som såg mig på håll verkligen skulle förstå att det var jag, eftersom ingen annan har två hundar.
Dagens handikapp-tänk: Om jag tejpar så att det också skulle innebära något bra, så kan jag säga det vid ev kommentarer från nyfikna el väntande passagerare.
Endast hundarna tittar nyfiket och undrande varför vi stannar här. Mäter, lägger ut pinnen och tejpar.
Är klar med mitt tejpande när första passageraren anländer. Vi står och pratar och jag hör vid sidan om att en annan säger till sitt sällskap "oj, här är det bäst vi stannar och väntar" samtidigt som de båda betraktar tejpen i backen.
Färjan anländer och Styrman tittar undrande på min nyuppsatta markering men fortsätter med sitt arbete.
Jag går hem och lämnar hundarna och återvänder efter en timme med en kopp i handen. Sätter mig på avstånd och betraktar. Lustigt, här blir det direkt att de som väntar att få gå på stannar lydigt utanför den markerade backen medan de som går av inte ens lägger märke till den. Vid de turer som det endast är ett fåtal avstigande väljer de väntande att passera markeringen utan att stanna utanför.
Nu är inte mitt syfte att studera den sociala aktiviteten och analysera den, men det är ändå spännande att spekulera i varför vi beter oss på ena eller andra sättet i de olika situationerna/förutsättningarna.
Det blir nog allt något annat än tejpande. AKs oerhört intressanta kommentar om att rita en streckgubbe, som efter en död person, i backen, tål dock att funderas över.
Kvällen igår snurrade runt social aktivitet som konst. Vad är konst? Hur gestaltar jag min känsla utan att det jag vill förmedla blir "för enkelt" och inte alls spännande? Jag vill att den som läser min text, lyssnar till det jag säger, betraktar det jag gestaltar också blir delaktig utifrån sina egna önskningar och förmåga.
En annan viktig sak beträffande något jag inte tycker om i "mitt bygge" är svek. Svek är ett mångfacetterat ord. Med hundarna vilandes vid fötterna, flugsmällaren i ena handen och pennan i den andra, vandrade tankarna från vänskap, giftermål, otrohet, kyrkan, manligt/kvinnligt till betong. På något sätt hamnar jag igen och igen vid betong. Kanske för att det är så hårt och symboliskt.
Fotavtryck i betong. Maffia-metod - sänka någon med fötterna i betong. En JÄTTESTOR betongsko som bara placeras någonstans, kanske utanför Domkyrkans entré. En äldre herrhatt fylld med betong på ngt sätt. Kanske en herrsko i lack som trampar på ett par damtrosor, eller kanske eller kanske eller kanske. En massa symboler som jag tror är för lätta att tolka. Det känns inte som om jag skulle lämna något kvar åt betraktaren. Ändå lockar det där med betong och svek. Kyrkan som sviker individen. Risk att jag gör mig ovän inte bara med alla frikyrko-anhängarna här ute på ön utan också nära och kära. Who cares?
Lite spännande att fundera över vart det skulle leda hän.
Nåväl. Vaknade av min inre väckarklocka 0503h men beslöt mig för att somna om och gick upp vid sju. Även om tankarna på något sätt nu mer hamnat mot svek-tänket, så ville jag göra det jag bestämt.
Borste, för att se till att asfalten fick bästa fästförmåga, rak pinne, för att inte misslyckas så med linjen som gårdagen, sax, tejp och måttstock. Samt bajspåsar till hundarna. Packade oss iväg till hamnen alla tre. Garderat mig med hundarna så att de som såg mig på håll verkligen skulle förstå att det var jag, eftersom ingen annan har två hundar.
Dagens handikapp-tänk: Om jag tejpar så att det också skulle innebära något bra, så kan jag säga det vid ev kommentarer från nyfikna el väntande passagerare.
Endast hundarna tittar nyfiket och undrande varför vi stannar här. Mäter, lägger ut pinnen och tejpar.
Är klar med mitt tejpande när första passageraren anländer. Vi står och pratar och jag hör vid sidan om att en annan säger till sitt sällskap "oj, här är det bäst vi stannar och väntar" samtidigt som de båda betraktar tejpen i backen.
Färjan anländer och Styrman tittar undrande på min nyuppsatta markering men fortsätter med sitt arbete.
Jag går hem och lämnar hundarna och återvänder efter en timme med en kopp i handen. Sätter mig på avstånd och betraktar. Lustigt, här blir det direkt att de som väntar att få gå på stannar lydigt utanför den markerade backen medan de som går av inte ens lägger märke till den. Vid de turer som det endast är ett fåtal avstigande väljer de väntande att passera markeringen utan att stanna utanför.
Nu är inte mitt syfte att studera den sociala aktiviteten och analysera den, men det är ändå spännande att spekulera i varför vi beter oss på ena eller andra sättet i de olika situationerna/förutsättningarna.
Det blir nog allt något annat än tejpande. AKs oerhört intressanta kommentar om att rita en streckgubbe, som efter en död person, i backen, tål dock att funderas över.
Dag 1 - Liten skala
Åker till annan ö där ingen, eller i alla fall inte alla, vet vem jag är. Hmmm stå för dina handlingar rimmar illa med mitt beteende. Gillar inte göra ngt som inte är "offentligt" berättigat!
Det är ungefär som när jag skulle placera ut mitt hus. Skillnaden bara att idag befann jag mig längre stund på platsen "för brottet". Huset var bara att ställa ut och gå en bit bort. Här skulle jag mäta ut viss längd av tejpen, klippa och fästa. Det tar en stund. När det känns obehagligt är den där stunden väldigt lång. Skall man dra ut en tand långsamt eller snabbt? Om jag har bedövning spelar det ingen roll men idag var jag hur medveten som helst. Speciellt uppmärksam på människor omkring mig.
Klipper en liten bit först. Den fäster inte på asfalten. Det hade jag blivit informerad om på Claes Ohlsson, men med tvekan från säljaren.
Känns lite stressande att jag behöver "mecka" med tejpen, stryka och trycka för att den skall fastna. Betraktar på håll och tycker det ser riktigt löjligt ut. Människor passerar utan att notera att ngt är förändrat i backen.
Efter ett tag är det tråkigt. Absolut INGEN så mycket som slänger en hastig blick, på min markering.
Ok, lite större
Nu borde någon reagera. Här passerar rätt mycket människor och min plats för tejpen är nedanför en brant. Blir någon nyfiken och tittar upp för att se ev lösa stenar? Går man ändå rätt över markeringen? Min uppgift är att förstora något jag inte tycker om, samtidigt får jag här en intressant möjlighet att studera hur andra människor beter sig. Det blir som en bonus på min uppgift.
Sätter mig uppe vid slutet av vägen där jag har fri uppsikt. Skönt med sol och sval havsbris. Människor kommer och går. Under de två timmar jag betraktar det "sociala" beteendet händer inget uppseendeväckande. Trots att markeringen är i en lutande backe, vilket gör att du ser den från håll, är det få som tydligt visar att de noterat den. Jag funderade om jag skulle filma, men är osäker på det här med att filma andra utan deras medgivande.
Av det kanske 50-tal som passerar är det ca hälften som visar ngn form av reaktion; tittar uppåt branten, vrider huvudet ner mot backen, går åt sidan för att inte på på avspärrningen. Sistnämnda här det bara två som gör.
Hade hoppats på större reaktion. Åker hem inte ett spår klokare på vad mitt projekt är.
Det är ungefär som när jag skulle placera ut mitt hus. Skillnaden bara att idag befann jag mig längre stund på platsen "för brottet". Huset var bara att ställa ut och gå en bit bort. Här skulle jag mäta ut viss längd av tejpen, klippa och fästa. Det tar en stund. När det känns obehagligt är den där stunden väldigt lång. Skall man dra ut en tand långsamt eller snabbt? Om jag har bedövning spelar det ingen roll men idag var jag hur medveten som helst. Speciellt uppmärksam på människor omkring mig.
Klipper en liten bit först. Den fäster inte på asfalten. Det hade jag blivit informerad om på Claes Ohlsson, men med tvekan från säljaren.
Känns lite stressande att jag behöver "mecka" med tejpen, stryka och trycka för att den skall fastna. Betraktar på håll och tycker det ser riktigt löjligt ut. Människor passerar utan att notera att ngt är förändrat i backen.
Efter ett tag är det tråkigt. Absolut INGEN så mycket som slänger en hastig blick, på min markering.
Ok, lite större
Nu borde någon reagera. Här passerar rätt mycket människor och min plats för tejpen är nedanför en brant. Blir någon nyfiken och tittar upp för att se ev lösa stenar? Går man ändå rätt över markeringen? Min uppgift är att förstora något jag inte tycker om, samtidigt får jag här en intressant möjlighet att studera hur andra människor beter sig. Det blir som en bonus på min uppgift.
Sätter mig uppe vid slutet av vägen där jag har fri uppsikt. Skönt med sol och sval havsbris. Människor kommer och går. Under de två timmar jag betraktar det "sociala" beteendet händer inget uppseendeväckande. Trots att markeringen är i en lutande backe, vilket gör att du ser den från håll, är det få som tydligt visar att de noterat den. Jag funderade om jag skulle filma, men är osäker på det här med att filma andra utan deras medgivande.
Av det kanske 50-tal som passerar är det ca hälften som visar ngn form av reaktion; tittar uppåt branten, vrider huvudet ner mot backen, går åt sidan för att inte på på avspärrningen. Sistnämnda här det bara två som gör.
Hade hoppats på större reaktion. Åker hem inte ett spår klokare på vad mitt projekt är.
fredag 25 juni 2010
onsdag 23 juni 2010
Livet går vidare
Efter en kraftansamling och lite Fazer choklad som egentligen inhandlats till barnen, gav jag mig iväg på två hjul ner på stan. Riktning Nordstan. Vissa saker skall bara göras. Gilla det eller ej. Jag tänkte som så att; ...du gillar ju att fynda roliga saker, hitta prylar som kan användas till något spännande. Kanske hittar du något på Claes Ohlsson. Där finns miljoner av små prylar så kanske hittar du något riktigt roligt.
Sagt och gjort. Självmotivering är viktig. Jag påstår absolut inte att det är något jag är bra på, men nöden är uppfinningarnas moder.
Och kan ni tänka er. Dessa fina rullar låg där och lockade fram idéer i mitt huvud. Skall jag nu ta den svartgula varningstejpen eller den rödvita för avspärrning. Vad blir skillnaden i folks reaktion? Blir det någon skillnad? Skulle jag själv reagera olika på de olika rullarna?
Skulle helst vilja få tag på en blåvit - polisens avspärrningslina - men har insett att det är lite svårt. Vill inte hamna som Anna Odell i både polis- och mediaflåset. Inte just nu i alla fall. - även om rebellkänslan pirrar.
Köpte mig också en liten håltång för skinn, så jag gick därifrån rätt nöjd.
Cyklade förbi ett par vackra grindstolpar på vägen hem. Hus..igen..Var naturligtvis tvungen att föreviga dem..
Sagt och gjort. Självmotivering är viktig. Jag påstår absolut inte att det är något jag är bra på, men nöden är uppfinningarnas moder.
Och kan ni tänka er. Dessa fina rullar låg där och lockade fram idéer i mitt huvud. Skall jag nu ta den svartgula varningstejpen eller den rödvita för avspärrning. Vad blir skillnaden i folks reaktion? Blir det någon skillnad? Skulle jag själv reagera olika på de olika rullarna?
Skulle helst vilja få tag på en blåvit - polisens avspärrningslina - men har insett att det är lite svårt. Vill inte hamna som Anna Odell i både polis- och mediaflåset. Inte just nu i alla fall. - även om rebellkänslan pirrar.
Köpte mig också en liten håltång för skinn, så jag gick därifrån rätt nöjd.
Cyklade förbi ett par vackra grindstolpar på vägen hem. Hus..igen..Var naturligtvis tvungen att föreviga dem..
Handledning 1
Anländer sen så jag har missat genomgången av processen, har läst den i mtrl vi fick på introdagen.
Ja, nu råder förvirring, fas 1, trots en spännande brain-storming idag på fm. Jag fattar fortfarande ingenting. Så här med lite distans så tycker jag just nu att allt verkar helt befängt.
Lite less.
Jag vill bara ha midsommar, frysa när jag äter sillen och nästan blåsa bort tillsammans med servetterna på bordet. Nej...först lite nytta. Det är helt otroligt att jag disciplinerar mig att göra något jag inte har en ringaste susning om. Vet inte ens vad det är jag skall göra, inte en riktning någonstans, och ändå vet jag att jag kommer att göra det. Får ont i magen bara av tanken.
Tur för mig att jag fick av tips Susanne om att börja smått. Nu har sotaren varit här så jag kan inte ursäkta mig med att jag måste vara hemma tills han är klar. Det är bara att hugga tag i...ja vad som helst känns det som, men cykla ner till Claes Ohlsson och handla tejp till att börja med. Hur kul är inte det? Känner riktigt hur spännande det skall bli att botanisera bland tejperna.
Får se om jag medan alla dansar kring granen kanske skall utmana fiskarna på Åstol och spärrmarkera deras båtplatser. Kanske hålla mig till smått. Behöver ju inte skapa ö-krig direkt.
Fy fy orkar inte vara djup.
Ja, nu råder förvirring, fas 1, trots en spännande brain-storming idag på fm. Jag fattar fortfarande ingenting. Så här med lite distans så tycker jag just nu att allt verkar helt befängt.
Lite less.
Jag vill bara ha midsommar, frysa när jag äter sillen och nästan blåsa bort tillsammans med servetterna på bordet. Nej...först lite nytta. Det är helt otroligt att jag disciplinerar mig att göra något jag inte har en ringaste susning om. Vet inte ens vad det är jag skall göra, inte en riktning någonstans, och ändå vet jag att jag kommer att göra det. Får ont i magen bara av tanken.
Tur för mig att jag fick av tips Susanne om att börja smått. Nu har sotaren varit här så jag kan inte ursäkta mig med att jag måste vara hemma tills han är klar. Det är bara att hugga tag i...ja vad som helst känns det som, men cykla ner till Claes Ohlsson och handla tejp till att börja med. Hur kul är inte det? Känner riktigt hur spännande det skall bli att botanisera bland tejperna.
Får se om jag medan alla dansar kring granen kanske skall utmana fiskarna på Åstol och spärrmarkera deras båtplatser. Kanske hålla mig till smått. Behöver ju inte skapa ö-krig direkt.
Fy fy orkar inte vara djup.
tisdag 22 juni 2010
Mitt hus på offentlig plats
Jag har lyssnat en del till diskussionerna kring varför offentlig konst ofta utsätts för vandalisering Därför var det extra spännande att placera ut mitt hus på stan. Jag kallar det inte för konst, utan det är något som inte tillhör stadsbilden. Hur snabbt märker vi att något har förändrats?
Det var lite obehagligt att placera ut huset. Gick omkring med mitt hus i famnen för att hitta en bra plats. Folk tittade och jag tyckte det var pinsamt, lite jobbigt att synas så mycket. Så naturligtvis var det bara att synas extra mycket ;)
Den murade stolpen mellan två byggnder blev ett bra fundament.
Vasagatan måndag ca 1700h
Solnedgång i skulptursalen, solnedgång för vårt byggande.
Och nej, det fanns inte kvar idag vid lunch, inte ens i någon papperskorg Kanske någon hittar det på annan plats. Som med Stina Opitz konstverk med rondellhund som blev en "landsplåga" när den försvann. Konstig känsla att någon flyttat mitt hus.
Deprimerad tog jag vägen in på Röhsska och tittade på HDK studenternas utställning Homo Ludens, kul!
Medan batteriet laddas
Vilken natt! AK pratade vid sin redovisning av bygget om hur hon levt med det under dessa veckor. Att det blivit en del av varje stund i tankarna. Hela min natt har varit som en stressad filmvisning med klipp och inlägg från alla tänkbara miljöer, människor, byggnader och känslor. Vilket tempo, ungefär som filmen "En dag i staden". Var det kanske den som spökade i min hjärna. Den arbetar ju för högtryck om natten och det är bra om vi försöker samla ihop de intryck vi kommer ihåg. De säger mycket till oss själva som vi inte begripit ännu. Jaha...och var börjar man?
Steg ett i teknikfixet med kameran är avklarat. Hitta laddaren till batteriet. Så nu sitter jag här i bloggar medan energin förs över till batteriet. Min energi behöver också laddas, mozzarellasallad till frukost räcker inte länge. En smarrig chokladbit på stan måste det bli. Skall bege mig till Vasagatan och se om jag lyckas filma mitt hus. Kanske finns det inte kvar. I så fall hoppas jag i alla fall hitta det i någon papperskorg el liknande så jag kan föreviga dess färd till de sälla jaktmarkerna.
Vill jobba med...tycker om att jobba med, i... vill inte arbeta med...
Vilja, önskan, förhoppning. Ungefär som grundformer som Nike nämnde. Sa att jag inte visste vilka de är, men det visste jag ju visst när hon började nämna dem. Klart vi vet, bara inte benämningen. Det är mycket vi vet, bara inte vad vi kallar det. Så är det för de "oupptäckta" eleverna, det är mycket de kan, bara inte hur de skall ge uttryck för det eller förstå vad det är. Att få ett första ord, ledtråd, tips, ett litet stöd av en utsträckt hand, så kan vi balansera vidare. Vem vill gå och hålla någon i handen hela livet, eller? Men kramar är bra - hela livet. Men vi går ju inte dygnet runt tätt fastkramad vid någon annan heller.
Jag har på min VFU-skola introducerat lite nya idéer bland eleverna. Ja så nya är de inte alls egentligen, men jag har försökt lyfta fram lite andra material i textilslöjden och vad man skulle kunna skapa. Det är svårt när man kommer in som man gör. Det finns ofta en plan över vad eleverna skall/får/bör göra i de olika årsklasserna, utöver kursplanen. Att komma som ny ger en möjlighet att betrakta med andra ögon. Det räcker med att vi går till oss själva så vet vi hur lätt vi blir hemmablinda. Jag tror att många lärandemiljöer är hemmablinda. Det krävs något av mig som lärare när jag vill införa nya idéer. Orkar jag? Kommer jag att ha hela lärarkåren mot mig nu? Kommer jag att få mitt vik förlängt? Vad säger ordinarie lärare om jag, om så bara under ett fåtal lektioner, prioriterar på detta sättet istället? Vad säger eleverna hemma och kommer jag att ha en rödglödgad telefon varje kväll? Inte bara skall vi planera något nytt utan också "försvara" det inför andra.
Jag tog med mig min 15-årings medeltidskläder. De har han sytt av valkad och stampad ull och rålinne. Raka enkla former, som traditionen var. Bältet är utskuret från skinn medan spännet än så länge är inköpt. Det var flera spännande lektioner där mitt syfte primärt var att öka intresset för textila material bland grabbarna. Det blev historielektion med materialkunskap (fårskinn från min brors djur, kostymbyxor och coola tröjor), under slöjden. Det bläddrades också friskt i de vikingaböcker jag hade med mig. Ungefär som vår bänk i skulptursalen, fylld med härliga inspirationsböcker som vi fritt kunde bläddra i och fantisera kring. Eller filmerna som visades förutsättningslöst varje dag. Jag skulle vilja utveckla det mer. Arbeta med att få bort den grundmurade inställningen att textilier är bara för tjejer. Det existerar ett löjligt förlegat sociokulturellt genustänkande även här.
Om killarna förringar textil slöjd, skall jag förstora det. Inom träslöjden är inställningen inte alls sådan. Många tjejer väljer träslöjd och fler skulle göra det om det inte vore för "stökiga" grabbar.
Så någonstans vet jag vad jag vill arbeta i, men har inte grundat tanken ännu.
Hur lång tid tar det för ett batteri att laddas?
Steg ett i teknikfixet med kameran är avklarat. Hitta laddaren till batteriet. Så nu sitter jag här i bloggar medan energin förs över till batteriet. Min energi behöver också laddas, mozzarellasallad till frukost räcker inte länge. En smarrig chokladbit på stan måste det bli. Skall bege mig till Vasagatan och se om jag lyckas filma mitt hus. Kanske finns det inte kvar. I så fall hoppas jag i alla fall hitta det i någon papperskorg el liknande så jag kan föreviga dess färd till de sälla jaktmarkerna.
Vill jobba med...tycker om att jobba med, i... vill inte arbeta med...
Vilja, önskan, förhoppning. Ungefär som grundformer som Nike nämnde. Sa att jag inte visste vilka de är, men det visste jag ju visst när hon började nämna dem. Klart vi vet, bara inte benämningen. Det är mycket vi vet, bara inte vad vi kallar det. Så är det för de "oupptäckta" eleverna, det är mycket de kan, bara inte hur de skall ge uttryck för det eller förstå vad det är. Att få ett första ord, ledtråd, tips, ett litet stöd av en utsträckt hand, så kan vi balansera vidare. Vem vill gå och hålla någon i handen hela livet, eller? Men kramar är bra - hela livet. Men vi går ju inte dygnet runt tätt fastkramad vid någon annan heller.
Jag har på min VFU-skola introducerat lite nya idéer bland eleverna. Ja så nya är de inte alls egentligen, men jag har försökt lyfta fram lite andra material i textilslöjden och vad man skulle kunna skapa. Det är svårt när man kommer in som man gör. Det finns ofta en plan över vad eleverna skall/får/bör göra i de olika årsklasserna, utöver kursplanen. Att komma som ny ger en möjlighet att betrakta med andra ögon. Det räcker med att vi går till oss själva så vet vi hur lätt vi blir hemmablinda. Jag tror att många lärandemiljöer är hemmablinda. Det krävs något av mig som lärare när jag vill införa nya idéer. Orkar jag? Kommer jag att ha hela lärarkåren mot mig nu? Kommer jag att få mitt vik förlängt? Vad säger ordinarie lärare om jag, om så bara under ett fåtal lektioner, prioriterar på detta sättet istället? Vad säger eleverna hemma och kommer jag att ha en rödglödgad telefon varje kväll? Inte bara skall vi planera något nytt utan också "försvara" det inför andra.
Jag tog med mig min 15-årings medeltidskläder. De har han sytt av valkad och stampad ull och rålinne. Raka enkla former, som traditionen var. Bältet är utskuret från skinn medan spännet än så länge är inköpt. Det var flera spännande lektioner där mitt syfte primärt var att öka intresset för textila material bland grabbarna. Det blev historielektion med materialkunskap (fårskinn från min brors djur, kostymbyxor och coola tröjor), under slöjden. Det bläddrades också friskt i de vikingaböcker jag hade med mig. Ungefär som vår bänk i skulptursalen, fylld med härliga inspirationsböcker som vi fritt kunde bläddra i och fantisera kring. Eller filmerna som visades förutsättningslöst varje dag. Jag skulle vilja utveckla det mer. Arbeta med att få bort den grundmurade inställningen att textilier är bara för tjejer. Det existerar ett löjligt förlegat sociokulturellt genustänkande även här.
Om killarna förringar textil slöjd, skall jag förstora det. Inom träslöjden är inställningen inte alls sådan. Många tjejer väljer träslöjd och fler skulle göra det om det inte vore för "stökiga" grabbar.
Så någonstans vet jag vad jag vill arbeta i, men har inte grundat tanken ännu.
Hur lång tid tar det för ett batteri att laddas?
måndag 21 juni 2010
Domedagen
Måndag morgon, idag skall vi redovisa vårt byggande/spelande
Tur för mig att jag följde Susannes råd att använda bloggandet som ett memorandum. Funderar över de senaste två veckornas projekt och inser snabbt att jag kommer inte ihåg hur de olika tankarna och känslorna flöt. Vad var det som gjorde att jag tänkte si eller så, gjorde si eller så? Hittar 7 av de 8 korten, men har faktiskt glömt i vilken ordning de kom. Tittar igenom min blogg. Både förvånas och "aha:ar" när jag läser. Skriver ner korten i den ordning jag fått dem för att ha dem som ett stöd när jag skall prata om min process.
Anländer HDK, men vad...byggandet pågår, otroligt! O ligger på alla fyra och kompletterar en jättefin grön yta, fotbollsplan har det också blivit. Fascinerande att trots uppgivenheten i torsdags, vetskapen om att vi skall riva allt inom bara en kort stund och att det egentligen inte är själva produkten utan snarare vägen, som varit huvudmålet (min tolkning) så är man ivrig att lägga ett sista finger vid finishen. Självklart hugger jag också in och gör lite fina karusellkoppar. Lustigt, varför gör vi så? Varför släpper vi det inte bara? Det är lite motsägelsefullt till det vi säger senare att vi utan vidare kan slänga allt. Är det egentligen utan vidare? Eller är vi duktiga på att släppa taget, tränade i att inte lägga ner för mycket själ i vårt arbete - och ändå visar ju detta att vi gör just det?!
Att lyssna till det vi inte säger.
Jag tycker det var spännande att lyssna till allas ord och tankar kring spelet. Ibland blev diskussionerna vid någons ruta även omfattande allas vårt arbete Det går knappast att undvika och är intressant just för att vi är kopplade till varandra. Det var lite långt ibland. Jag själv hade verkligen noll koll på vad mina lyssnare tyckte, eller hur deras engagemang var. Det är verkligen tröttande att lyssna lyssna och lyssna, även om det är spännande. Vet också att jag missade många, ja ja alla då då, av de retoriska sakerna du bör göra för att få engagemang från åhörarna. Jag ville bara prata om mitt!. Vilket ju faktiskt är meningslöst om ingen lyssnar aktivt.
Jag hade börjat leka kände jag. Hade gärna fortsatt skapandet härifrån och vet att jag då hade "förlorat mig själv", vilket bl a är min målönskan med den här kursen
Vi var bara 7, tänk en hel klass. Alla vill, precis som jag, faktiskt presentera tankar bakom sitt arbete, eller nåt liknande. Trots attityder och "teaterminer" för att klasskamrater lyssnar, har varje elev en önskan innerst inne att ta plats om så bara en liten minut. Viktigt att jag passar mig som lärare så att inte de där trista flinen, skratten och blickarna mellan de som lyssnar gör att eleven som presenterar tystnar. Nu höll vi på väldigt länge. En presentation på ett annat sätt, kanske att man gör en pjäs som skildrar processen, skulle kanske fungera. Härigenom tror jag att reflektioner som "går liksom inte att förklara" kan få utrymme.
Visst blev vi lite lurade, eller!? Snuvade på konfekten, eller var priset egentligen våra egna summerade reflektioner? Vi har ju fört en del diskussioner och högoddsarna har inte alltid varit givna eftersom vi inte varit säkra på bedömningskriterierna. Jaha, så får vi vänta. Jag hade inga som helst förväntningar eller tävlingsinstinkt, tävlade mot mig själv. Men jag vill ju ändå veta. Det är som när man läste Kalle Anka när man var barn och sista sidan var bortriven, eller serien fortsatte i nästa nummer, som man aldrig fick köpa.
Jag har nu upptäckt att jag inte lyssnade. Jag babblade bara på om min ruta, som jag var lycklig blev som den blev. Lyssnade inte alls till vad Nike och Susanne egentligen sa. Hemskt inser jag nu. Vad vill de att jag skall fundera vidare kring mer än användbarheten i slöjden? Skriv gärna vid mina kommentarer. Behöver lite konstruktiv kritik att arbeta vidare med. Gärna också idéer och funderingar kring applicerbarheten i en träslöjdssal. Nike kom med det strålande tygtänkandet, skall fundera vidare kring det - spännande!
Var det bara jag som upplevde att AK fick lite väl hårda åsikter framförda kring stadens linjer? Jag kanske missuppfattade och kanske är det för att ni som läser bild blir tuffare behandlade, lärarna vet vad ni kan prestera och vill driva er lite längre?
Jag som bara stod och gapade av hur fantastiskt det blev med alla fönster ditmålade. Plötsligt hördes allt trafikljud, röster, mylller och gytter av människors aktivitet i en storstad, härligt!
Jag satte ett av mina hus på pakethållaren på cykeln och iväg bar det ner till ekonomiska biblioteket för att lämna in de upphittade böckerna. Nu när jag blivit "husfetisch" ville jag placera mitt hus nere vid sjuans gatukök. Där ligger butiker i bottenplanen i vackra gamla hus. Satte det (husfasaden som egentligen är 3 hus) på en stenstolpe mellan Odd Fellowhuset och sjuans. Ingen pratade med mig men många tittade nyfiket. Fotade men har inte lärt mig föra över från kameran. Lät huset stå kvar. Stannade en stund och betraktade på avstånd stressade människorna som slank in på gatuköket och slängde en blick på huset, kul. Skall cykla förbi imorgon och se om det står kvar.
"Förstora det du inte gillar" lyder uppdraget, tips emottages.
Jag vet inte hur jag får över korten från min kamera till datorn, återkommer med foton.
Tur för mig att jag följde Susannes råd att använda bloggandet som ett memorandum. Funderar över de senaste två veckornas projekt och inser snabbt att jag kommer inte ihåg hur de olika tankarna och känslorna flöt. Vad var det som gjorde att jag tänkte si eller så, gjorde si eller så? Hittar 7 av de 8 korten, men har faktiskt glömt i vilken ordning de kom. Tittar igenom min blogg. Både förvånas och "aha:ar" när jag läser. Skriver ner korten i den ordning jag fått dem för att ha dem som ett stöd när jag skall prata om min process.
Anländer HDK, men vad...byggandet pågår, otroligt! O ligger på alla fyra och kompletterar en jättefin grön yta, fotbollsplan har det också blivit. Fascinerande att trots uppgivenheten i torsdags, vetskapen om att vi skall riva allt inom bara en kort stund och att det egentligen inte är själva produkten utan snarare vägen, som varit huvudmålet (min tolkning) så är man ivrig att lägga ett sista finger vid finishen. Självklart hugger jag också in och gör lite fina karusellkoppar. Lustigt, varför gör vi så? Varför släpper vi det inte bara? Det är lite motsägelsefullt till det vi säger senare att vi utan vidare kan slänga allt. Är det egentligen utan vidare? Eller är vi duktiga på att släppa taget, tränade i att inte lägga ner för mycket själ i vårt arbete - och ändå visar ju detta att vi gör just det?!
Att lyssna till det vi inte säger.
Jag tycker det var spännande att lyssna till allas ord och tankar kring spelet. Ibland blev diskussionerna vid någons ruta även omfattande allas vårt arbete Det går knappast att undvika och är intressant just för att vi är kopplade till varandra. Det var lite långt ibland. Jag själv hade verkligen noll koll på vad mina lyssnare tyckte, eller hur deras engagemang var. Det är verkligen tröttande att lyssna lyssna och lyssna, även om det är spännande. Vet också att jag missade många, ja ja alla då då, av de retoriska sakerna du bör göra för att få engagemang från åhörarna. Jag ville bara prata om mitt!. Vilket ju faktiskt är meningslöst om ingen lyssnar aktivt.
Jag hade börjat leka kände jag. Hade gärna fortsatt skapandet härifrån och vet att jag då hade "förlorat mig själv", vilket bl a är min målönskan med den här kursen
Vi var bara 7, tänk en hel klass. Alla vill, precis som jag, faktiskt presentera tankar bakom sitt arbete, eller nåt liknande. Trots attityder och "teaterminer" för att klasskamrater lyssnar, har varje elev en önskan innerst inne att ta plats om så bara en liten minut. Viktigt att jag passar mig som lärare så att inte de där trista flinen, skratten och blickarna mellan de som lyssnar gör att eleven som presenterar tystnar. Nu höll vi på väldigt länge. En presentation på ett annat sätt, kanske att man gör en pjäs som skildrar processen, skulle kanske fungera. Härigenom tror jag att reflektioner som "går liksom inte att förklara" kan få utrymme.
Visst blev vi lite lurade, eller!? Snuvade på konfekten, eller var priset egentligen våra egna summerade reflektioner? Vi har ju fört en del diskussioner och högoddsarna har inte alltid varit givna eftersom vi inte varit säkra på bedömningskriterierna. Jaha, så får vi vänta. Jag hade inga som helst förväntningar eller tävlingsinstinkt, tävlade mot mig själv. Men jag vill ju ändå veta. Det är som när man läste Kalle Anka när man var barn och sista sidan var bortriven, eller serien fortsatte i nästa nummer, som man aldrig fick köpa.
Jag har nu upptäckt att jag inte lyssnade. Jag babblade bara på om min ruta, som jag var lycklig blev som den blev. Lyssnade inte alls till vad Nike och Susanne egentligen sa. Hemskt inser jag nu. Vad vill de att jag skall fundera vidare kring mer än användbarheten i slöjden? Skriv gärna vid mina kommentarer. Behöver lite konstruktiv kritik att arbeta vidare med. Gärna också idéer och funderingar kring applicerbarheten i en träslöjdssal. Nike kom med det strålande tygtänkandet, skall fundera vidare kring det - spännande!
Var det bara jag som upplevde att AK fick lite väl hårda åsikter framförda kring stadens linjer? Jag kanske missuppfattade och kanske är det för att ni som läser bild blir tuffare behandlade, lärarna vet vad ni kan prestera och vill driva er lite längre?
Jag som bara stod och gapade av hur fantastiskt det blev med alla fönster ditmålade. Plötsligt hördes allt trafikljud, röster, mylller och gytter av människors aktivitet i en storstad, härligt!
Jag satte ett av mina hus på pakethållaren på cykeln och iväg bar det ner till ekonomiska biblioteket för att lämna in de upphittade böckerna. Nu när jag blivit "husfetisch" ville jag placera mitt hus nere vid sjuans gatukök. Där ligger butiker i bottenplanen i vackra gamla hus. Satte det (husfasaden som egentligen är 3 hus) på en stenstolpe mellan Odd Fellowhuset och sjuans. Ingen pratade med mig men många tittade nyfiket. Fotade men har inte lärt mig föra över från kameran. Lät huset stå kvar. Stannade en stund och betraktade på avstånd stressade människorna som slank in på gatuköket och slängde en blick på huset, kul. Skall cykla förbi imorgon och se om det står kvar.
"Förstora det du inte gillar" lyder uppdraget, tips emottages.
Jag vet inte hur jag får över korten från min kamera till datorn, återkommer med foton.
fredag 18 juni 2010
Final eller Finally Friday
Sista byggdagen. Idag hinner jag till filmen. Åsa är där, kul, för det är bara på bloggandet och filmen som vi möts. Hoppades att hon skulle vara med under dagen idag för vi var bara 3, men, inget byggande i favelas-området idag heller. Lådmonumentet är som en gigantisk livlös byggarbetsplats. Under 90-talet kunde vi se de övergivna stålskeletten, med från början storslagna byggplaner, lämnade helt vind för våg. Här i vårt land får de stå hyffsat ifred, i andra länder inte alls. Idag år 2010, trots finanskriser mm, känner jag inte till ett enda här i Göteborg med omnejd. Vi bygger på, förhoppningsvis med lite mer efrtertanke.
I vår sal har vi byggt på, jag och M, finanskris, familjekris, jobbkris eller ej, och oj oj vad vi diskuterat. Upplever inte alls att det berodde på att det bara var vi två, utan mer att vi så påtagligt såg en ände på vårt spel-projekt. Omedvetet, för det var inget som nämndes. Desto mer vände och vred vi på nyttan och applicerbarheten av liknande aktiviteter i lärandemiljöer. Det hade varit intressant att vara fler erfarenheter samlade men vi hade riktigt bra frågeställningar och perspektiv som vi vände och vred på. Lösningar? Ja...vem har lösningen till livets gåta?
Det blev inget karusellarbete. Fastnade i ett riktigt klipp och klistra-projekt med mina husfasader.
Där hade jag kunnat stå hur länge som helst. Ungefär som att brodera, se hela bilden i det inre och hitta nyanser för detaljerna i det yttre. Leta efter strådar som passar och tillsammans med de andra stygnen formar den bild jag vill återge. Det här tycker jag är ett jättebra projekt i skolan. Kan använda mig av det i slöjden likväl som i bild. M och jag pratade också mycket kring gränsöverskridande lärande. Rom byggdes inte på en dag, och tar vi själva initiativet till samarbete så kan vi i värsta fall få ett nej. Det är ju faktiskt allt som händer. Ingen dör eller blir sjuk eller så, möjligtvis avundsjuk för att vi har så strålande idéer. Elever har höga krav på presentationsteknik och hur presentationsmaterialet ser ut. Nya sätt att presentera ett projekt/arbete är alltid spännande för åhörare. PP är ibland lite uttjatat.
Bär fram ditt budskap med/via så många kanaler som möjligt, då har du garderat dig. Detta är en viktig kunskap att besitta redan i unga år. Lär vi oss den tidigt har den större förmåga att finslipas och utvecklas med åren.
Hello Hello everybody, VAR ÄR NI?? Det är tomt!!
I vår sal har vi byggt på, jag och M, finanskris, familjekris, jobbkris eller ej, och oj oj vad vi diskuterat. Upplever inte alls att det berodde på att det bara var vi två, utan mer att vi så påtagligt såg en ände på vårt spel-projekt. Omedvetet, för det var inget som nämndes. Desto mer vände och vred vi på nyttan och applicerbarheten av liknande aktiviteter i lärandemiljöer. Det hade varit intressant att vara fler erfarenheter samlade men vi hade riktigt bra frågeställningar och perspektiv som vi vände och vred på. Lösningar? Ja...vem har lösningen till livets gåta?
Det blev inget karusellarbete. Fastnade i ett riktigt klipp och klistra-projekt med mina husfasader.
Där hade jag kunnat stå hur länge som helst. Ungefär som att brodera, se hela bilden i det inre och hitta nyanser för detaljerna i det yttre. Leta efter strådar som passar och tillsammans med de andra stygnen formar den bild jag vill återge. Det här tycker jag är ett jättebra projekt i skolan. Kan använda mig av det i slöjden likväl som i bild. M och jag pratade också mycket kring gränsöverskridande lärande. Rom byggdes inte på en dag, och tar vi själva initiativet till samarbete så kan vi i värsta fall få ett nej. Det är ju faktiskt allt som händer. Ingen dör eller blir sjuk eller så, möjligtvis avundsjuk för att vi har så strålande idéer. Elever har höga krav på presentationsteknik och hur presentationsmaterialet ser ut. Nya sätt att presentera ett projekt/arbete är alltid spännande för åhörare. PP är ibland lite uttjatat.
Bär fram ditt budskap med/via så många kanaler som möjligt, då har du garderat dig. Detta är en viktig kunskap att besitta redan i unga år. Lär vi oss den tidigt har den större förmåga att finslipas och utvecklas med åren.
Hello Hello everybody, VAR ÄR NI?? Det är tomt!!
torsdag 17 juni 2010
Mer fula ytor
"Förstora det i ditt bygge som du gillar minst" Så lyder dagens kort. (ja torsdagens då alltså)
Låter nästan som när prästen avslutar sin inledning av predikan med bibelläsningen..."så lyder herrens ord" osv. För ni har väl varit i kyrkan, någon gång i alla fall? eller? Intressant att uppleva, även om man inte gillar det, då vet man i alla fall det med säkerhet och har lite kött på benen att diskutera det fenomenet. Ett tänkvärt yttryck är också "Lär känna dina vänner väl, och dina fiender ännu bättre". Underlydelsen i mitt kort; konfrontera dina obehag, ta tag i det du inte tycker om. Ungefär som när jag skall skura badrummet eller stryka. Jag hittar på allt möjligt som jag gör istället, till och med byter lakan - som ju också behövs i och för sig. men inte just då. Vi är oftast medvetna om vad vi bör göra, men vi är människor och undviker oftast det jobbiga. Den enklaste vägen.
Så, mitt kort äger. Borde jag kanske ta tag i min huvudgata eftersom jag lagt den lite åt sidan? Fast den där lilla vidriga träddungen som står där för sig själv, med sin fula lekstuga, den måste det bli. Hugger tag i mitt uppdrag direkt och skapar en stor kopia av det fula och låter det fula vara kvar. Upplever att jag fått många lappar som kräver ganska stor insats. Tycker inte att det varit jämnt fördelat mellan oss. Det var det där med ödet igen, du får vad du förtjänar eller ber om. Jag tycker ju också om att "hugga tag" i saker, så vad gnäller jag om?
Skapar min skogsdunge med en lekstuga som inte alls är skalenlig;
Håller mig till mitt "magasin-tänk" beträffande väggarna, och taket får tyg. Tar en stund, som vanligt, det var det här med tiden.
AK har en tom yta som jag allt spanat in under några dagar, men medvetet låtit bli. Nu lägger jag beslag på den för det blir perfekt att placera min nya oproportionerliga skogsdunge där.
Låter nästan som när prästen avslutar sin inledning av predikan med bibelläsningen..."så lyder herrens ord" osv. För ni har väl varit i kyrkan, någon gång i alla fall? eller? Intressant att uppleva, även om man inte gillar det, då vet man i alla fall det med säkerhet och har lite kött på benen att diskutera det fenomenet. Ett tänkvärt yttryck är också "Lär känna dina vänner väl, och dina fiender ännu bättre". Underlydelsen i mitt kort; konfrontera dina obehag, ta tag i det du inte tycker om. Ungefär som när jag skall skura badrummet eller stryka. Jag hittar på allt möjligt som jag gör istället, till och med byter lakan - som ju också behövs i och för sig. men inte just då. Vi är oftast medvetna om vad vi bör göra, men vi är människor och undviker oftast det jobbiga. Den enklaste vägen.
Så, mitt kort äger. Borde jag kanske ta tag i min huvudgata eftersom jag lagt den lite åt sidan? Fast den där lilla vidriga träddungen som står där för sig själv, med sin fula lekstuga, den måste det bli. Hugger tag i mitt uppdrag direkt och skapar en stor kopia av det fula och låter det fula vara kvar. Upplever att jag fått många lappar som kräver ganska stor insats. Tycker inte att det varit jämnt fördelat mellan oss. Det var det där med ödet igen, du får vad du förtjänar eller ber om. Jag tycker ju också om att "hugga tag" i saker, så vad gnäller jag om?
Skapar min skogsdunge med en lekstuga som inte alls är skalenlig;
Håller mig till mitt "magasin-tänk" beträffande väggarna, och taket får tyg. Tar en stund, som vanligt, det var det här med tiden.
AK har en tom yta som jag allt spanat in under några dagar, men medvetet låtit bli. Nu lägger jag beslag på den för det blir perfekt att placera min nya oproportionerliga skogsdunge där.
Somliga straffar...
Garderade mig med att göra dagens bloggning hemma ifall det skulle vara problem med inloggningen igen. Hade ingen möjlighet att hinna samlas med de andra och titta på dagens film på morgonen. Kändes jättetråkigt, utanförskap. Att inte vara med riktigt helt är en känsla ganska enkel att frammana. Såväl gentemot andra men även mot sig själv, att placera sig själv utanför gruppen, tillhörigheten. Det är en komplex mekanism som jag som lärare måste vara oerhört medveten om. Nu är det inte alls så att jag känner mig utanför vår lilla studiegrupp, men det skulle vara lätt att jag drog mig undan. Som exempelvis M idag. Han satt mest tyst och jag fick verkligen KÄMPA för att överhuvudtaget få kontakt. Stört omöjligt. Blir ju lite bekymrad när jag hört hans oro för både privata situationen och spelet här på HDK. Tankar är bra så länge de inte spränger sönder kroppen, de måste luftas.
När jag på rasten i min andra kurs, ilar upp till salen så är mitt pariserhjul vandaliserat. Neeej, inte det. Glödlamporna ligger utspridda och hjulet är flyttat en bit ur sina stöd. Vem? undrar jag, ingen erkänner såklart. Snabbt reparerar jag och återställer skönheten för att skynda ner till föreläsningen.
Tagen på bar gärning!!! Kommer upp till salen innan O hunnit sätta tillbaka mitt fina hus som hon målat. Men vad...? Det var ju sjutton också, det är ingen ände på vandalerna idag.
Oh neeej, säger hon, "trodde jag skulle hinna sätta tillbaka det innan du hann komma". Det enda fina hus på min bricka är nu rosa, fint det också. Nu får det bli en del av barnens nöjespark istället. Passar bättre in där men får stå kvar på andra sidan vattnet.
Jag måste ju erkänna att jag hittar på alla möjliga saker för att inte bygga några fler hus. Det är roligare att vara innovativ. På min nya yta utvecklar jag också ett karusellområde. Det stora K:et i guld står för karusell. Jag vänder lampstommen upp och ner och fäster muggar på pinnarna, det är en slängkarusell skapad av mannen som alla kan betrakta i mittpelaren på karusellen. Där finns hans bild på en guldbaksida. Jag tror hans namn är Kurt af Knotig, men kanske minns jag fel i så fall återkommer jag med det rätta framöver. Namn är viktigt, det är en del av vår identitet! (själv är jag döpt efter en häst)
Fortsatte med huvudgatan och yttre formerna för några husfasader. Bestämde mig för att hålla mig till broschyrpapper. Var på väg att använda det fina vinröda men tvingade mig själv att fortsätta leta och hitta i endast de två jag har. Skall bli spännande att se hur slutresultatet blir, eller när jag slutar :)
När jag står där vid skärbordet slår det mig att så här måste naturligtvis eleverna känna det i sina arbeten (slöjd som är mitt ämne men säkert även andra ämnen). "Nu vill jag inte fortsätta med det här" "Nu är jag klar", och enträget försöker jag som lärare uppmuntra eleverna att arbeta lite till, fundera över det eller det osv. AK som står bredvid och skär har upplevt samma sak och vi pratar en del om det där. "Ibland bara måste man säga ifrån att det där är inte ok, du måste arbeta lite till" säger hon. Visst är det så men fyy katten vad trååååkigt.
Skall fortsätta med huvudgatan imorgon, men det blir inte så tokigt tror jag.
När jag på rasten i min andra kurs, ilar upp till salen så är mitt pariserhjul vandaliserat. Neeej, inte det. Glödlamporna ligger utspridda och hjulet är flyttat en bit ur sina stöd. Vem? undrar jag, ingen erkänner såklart. Snabbt reparerar jag och återställer skönheten för att skynda ner till föreläsningen.
Tagen på bar gärning!!! Kommer upp till salen innan O hunnit sätta tillbaka mitt fina hus som hon målat. Men vad...? Det var ju sjutton också, det är ingen ände på vandalerna idag.
Oh neeej, säger hon, "trodde jag skulle hinna sätta tillbaka det innan du hann komma". Det enda fina hus på min bricka är nu rosa, fint det också. Nu får det bli en del av barnens nöjespark istället. Passar bättre in där men får stå kvar på andra sidan vattnet.
Jag måste ju erkänna att jag hittar på alla möjliga saker för att inte bygga några fler hus. Det är roligare att vara innovativ. På min nya yta utvecklar jag också ett karusellområde. Det stora K:et i guld står för karusell. Jag vänder lampstommen upp och ner och fäster muggar på pinnarna, det är en slängkarusell skapad av mannen som alla kan betrakta i mittpelaren på karusellen. Där finns hans bild på en guldbaksida. Jag tror hans namn är Kurt af Knotig, men kanske minns jag fel i så fall återkommer jag med det rätta framöver. Namn är viktigt, det är en del av vår identitet! (själv är jag döpt efter en häst)
Fortsatte med huvudgatan och yttre formerna för några husfasader. Bestämde mig för att hålla mig till broschyrpapper. Var på väg att använda det fina vinröda men tvingade mig själv att fortsätta leta och hitta i endast de två jag har. Skall bli spännande att se hur slutresultatet blir, eller när jag slutar :)
När jag står där vid skärbordet slår det mig att så här måste naturligtvis eleverna känna det i sina arbeten (slöjd som är mitt ämne men säkert även andra ämnen). "Nu vill jag inte fortsätta med det här" "Nu är jag klar", och enträget försöker jag som lärare uppmuntra eleverna att arbeta lite till, fundera över det eller det osv. AK som står bredvid och skär har upplevt samma sak och vi pratar en del om det där. "Ibland bara måste man säga ifrån att det där är inte ok, du måste arbeta lite till" säger hon. Visst är det så men fyy katten vad trååååkigt.
Skall fortsätta med huvudgatan imorgon, men det blir inte så tokigt tror jag.
onsdag 16 juni 2010
Nu börjar det bli svettigt
Onsdag och jag får kortet: Gör ett monument över #3s arbete.
Förra gången skulle jag graffiti-måla någonstans på samma ruta och nu bygga moment. Om jag inte visste att jag själv drog korten vid bägge tillfällena så skulle jag börja undra om det finns någon baktanke. Vem styr ödet? Vi själva tror jag, i alla fall vägarna till slutdestinationen.
Eftersom jag läster kursen Samtidskonst två fm i veckan, så tappar jag en del tid för byggande. Det märks nu. När jag kommer upp till skulptursalen igen sitter halva ligan och målar
Det ser jättemysigt ut, men jag får lite orostankar "hur i hela friden skall jag hinna med att återskapa mitt foto?". Inser att nej, det hinner jag inte fullt ut men det är ok ändå.
Vet direkt att jag vill göra ett moment över den fina byggnaden med kupoltak. En lite enklare variant bara eftersom den är så otroligt välgjord. Den kommer också att bli ett perfekt inslag i barnens lekfält, på en egen liten bergsplätt avsedd just för något liknande.
Tar bort tyget från gårdagens prov av att packa in en glödlampa "a la Christo" och tejpa fast den. Får låna lite annan färg av M, den fäster bättre på glödlamporna än den förra, de blir riktigt bra. Den är ju också vattenbaserad och en hobbyfärg, undrar vilken ingrediens som gör att den fastnar bättre på glas än den förra?
Vi diskuterar tro. Det går lugnt till trots att det ju är ett ämne som liksom politik och konst, gärna kan hetta till. Intressant och spännande. Vi är samlade uppe vid målar- och skärbordshörnet och det är en skön atmosfär där vi diskuterar och arbetar var och en med sitt.
Jag har bestämt att jag skall försöka hitta något annat mtrl att färglägga min stadsbild med än målarfärg. Har ett magasin som innehåller massor av olika foton, det blir bra. Det blir min egna lilla utmaning idag, att hitta färdiga bilder och använda dem i en annan bild i ett helt annat syfte. River och lägger ut runtom min stadsbild för att bättre se...
Egentligen är det ju vansinne, jag borde bygga hus, men det här vill jag ändå prova för det är helt nytt för mig och ett sätt som jag tror är utvecklande och framförallt utmanande i en lärandemiljö. Jag vill ju utveckla mitt nya seende :) än mer.
Hmmm kom inte så långt för jag fick börja med att bygga "vindskivorna" på huset först och det var lite meck. Men jag gillar mitt resultat - fast det tar tid, men övning ger färdighet.
Så till monumentet. Tänkte graffitimåla byggnaden jag avser skapa, men den är så vackert gjord av O, så det blir ett försök till att avbilda i annan skala.
Lite staket runt så har jag nu ett litet upptäcktshus för barnen. I nedre huskroppen skall de kunna upptäcka nya världar i sig själva genom lek och utmaningar, och inne under takkupolen snurrar en platta där de står och kan betrakta allt skiftande som visas på kupolväggarna insida. Vad som visas? Barnens upptäckter och kanske andra barns upptäckter på andra lekplatser, kanske från Ms eller Ms eller Ms. :)
Till höger mitten i bilden syns monumentet. Broar förbinder till pariserhjulet och bakom pariserhjulet är uppsatt ett flera meter högt galler så att inte favelasbyggandet sprider sig över parkområdet.
Korgarna uppsatta, glödlamporna placerade och även monumentet fick lite fint staket och glödlampor på sin platå.
Vart tar tiden vägen?
Förra gången skulle jag graffiti-måla någonstans på samma ruta och nu bygga moment. Om jag inte visste att jag själv drog korten vid bägge tillfällena så skulle jag börja undra om det finns någon baktanke. Vem styr ödet? Vi själva tror jag, i alla fall vägarna till slutdestinationen.
Eftersom jag läster kursen Samtidskonst två fm i veckan, så tappar jag en del tid för byggande. Det märks nu. När jag kommer upp till skulptursalen igen sitter halva ligan och målar
Det ser jättemysigt ut, men jag får lite orostankar "hur i hela friden skall jag hinna med att återskapa mitt foto?". Inser att nej, det hinner jag inte fullt ut men det är ok ändå.
Vet direkt att jag vill göra ett moment över den fina byggnaden med kupoltak. En lite enklare variant bara eftersom den är så otroligt välgjord. Den kommer också att bli ett perfekt inslag i barnens lekfält, på en egen liten bergsplätt avsedd just för något liknande.
Tar bort tyget från gårdagens prov av att packa in en glödlampa "a la Christo" och tejpa fast den. Får låna lite annan färg av M, den fäster bättre på glödlamporna än den förra, de blir riktigt bra. Den är ju också vattenbaserad och en hobbyfärg, undrar vilken ingrediens som gör att den fastnar bättre på glas än den förra?
Vi diskuterar tro. Det går lugnt till trots att det ju är ett ämne som liksom politik och konst, gärna kan hetta till. Intressant och spännande. Vi är samlade uppe vid målar- och skärbordshörnet och det är en skön atmosfär där vi diskuterar och arbetar var och en med sitt.
Jag har bestämt att jag skall försöka hitta något annat mtrl att färglägga min stadsbild med än målarfärg. Har ett magasin som innehåller massor av olika foton, det blir bra. Det blir min egna lilla utmaning idag, att hitta färdiga bilder och använda dem i en annan bild i ett helt annat syfte. River och lägger ut runtom min stadsbild för att bättre se...
Egentligen är det ju vansinne, jag borde bygga hus, men det här vill jag ändå prova för det är helt nytt för mig och ett sätt som jag tror är utvecklande och framförallt utmanande i en lärandemiljö. Jag vill ju utveckla mitt nya seende :) än mer.
Hmmm kom inte så långt för jag fick börja med att bygga "vindskivorna" på huset först och det var lite meck. Men jag gillar mitt resultat - fast det tar tid, men övning ger färdighet.
Så till monumentet. Tänkte graffitimåla byggnaden jag avser skapa, men den är så vackert gjord av O, så det blir ett försök till att avbilda i annan skala.
Lite staket runt så har jag nu ett litet upptäcktshus för barnen. I nedre huskroppen skall de kunna upptäcka nya världar i sig själva genom lek och utmaningar, och inne under takkupolen snurrar en platta där de står och kan betrakta allt skiftande som visas på kupolväggarna insida. Vad som visas? Barnens upptäckter och kanske andra barns upptäckter på andra lekplatser, kanske från Ms eller Ms eller Ms. :)
Till höger mitten i bilden syns monumentet. Broar förbinder till pariserhjulet och bakom pariserhjulet är uppsatt ett flera meter högt galler så att inte favelasbyggandet sprider sig över parkområdet.
Korgarna uppsatta, glödlamporna placerade och även monumentet fick lite fint staket och glödlampor på sin platå.
Vart tar tiden vägen?
tisdag 15 juni 2010
Fler bilder mindre text
Kolla kolla, ett helt hav av liv.
Stod stilla och bara betraktade hela vår sal, fantastisk! Jag har haft en lite stillare dag idag, tid till att betrakta. Ställde mig på skärbordet och förevigade vår synliga aktivitet so far. och ändå fick jag inte med hela salen på fotot.
Mitt i bilden tronar BARNENS pariserhjul, visst skall de vara i centrum!! (ja ja, jag ser ditt höghus AK, men det är så grått och trist)
Mitt kort igår löd: "Idag får du bara använda tejp" Neeej! Jag hade ju Big Plans med limpistol och bygga fint med det nyupptäckta materialet (svindyrt enligt Nike, men gratis ur design-studenternas sopsäckar)
Jaha, då blir det omplanering i schemat. Producerar en liten entré till pariserhjulet och målar den röd.
Klipper papp och tejpar ihop till karusell-korgar. Använder stålstråd till hänganordning.
Det tar lite tid. Klipper rundlar ur en katalog med härlig konst. Det blir fina mönster i botten på korgen. Klipper mindre tygbitar och placerar inuti, Vill ha färgade glödlampor i parierhjulet och tänkter mig dem klädda i tyg. Blir inget vidare när man använder tejp för att fästa tyget. Det får vänta till.
Vad lär jag mig? Jo allt tar tid, och det måste få ta tid!
Jag har pillat och pillat med mina små korgar och funderat kring staden Alles!
Ser rätt trist ut men vänta bara.
Stod stilla och bara betraktade hela vår sal, fantastisk! Jag har haft en lite stillare dag idag, tid till att betrakta. Ställde mig på skärbordet och förevigade vår synliga aktivitet so far. och ändå fick jag inte med hela salen på fotot.
Mitt i bilden tronar BARNENS pariserhjul, visst skall de vara i centrum!! (ja ja, jag ser ditt höghus AK, men det är så grått och trist)
Mitt kort igår löd: "Idag får du bara använda tejp" Neeej! Jag hade ju Big Plans med limpistol och bygga fint med det nyupptäckta materialet (svindyrt enligt Nike, men gratis ur design-studenternas sopsäckar)
Jaha, då blir det omplanering i schemat. Producerar en liten entré till pariserhjulet och målar den röd.
Klipper papp och tejpar ihop till karusell-korgar. Använder stålstråd till hänganordning.
Det tar lite tid. Klipper rundlar ur en katalog med härlig konst. Det blir fina mönster i botten på korgen. Klipper mindre tygbitar och placerar inuti, Vill ha färgade glödlampor i parierhjulet och tänkter mig dem klädda i tyg. Blir inget vidare när man använder tejp för att fästa tyget. Det får vänta till.
Vad lär jag mig? Jo allt tar tid, och det måste få ta tid!
Jag har pillat och pillat med mina små korgar och funderat kring staden Alles!
Ser rätt trist ut men vänta bara.
Nytt seende
Lite sen anländer jag HDK, barn till tandläkare är viktigt att inte glömma. Mitt egna tandläkarbesök däremot...ja...hmmm.
Först vägen förbi soprummet på plan 1, korridoren fylld med allehanda mtrl. Samlar som en liten ekorre ihop vad jag kan se som användbart. Stöter ihop med och håller nästan på att peta ut ögonen på O i hissen på väg upp till Skulptursalen. Ingen där. Filmvisning. Ner igen. Nike tittar lite under lugg från sin plats längst bak, ja ja. En härlig svartvit film visas "En dag i staden" från '55-'56, ur dvd:n Konst som rörlig bild. Funderar innan jag vet årtalet, om den är gjord idag med sammansatta klipp från gamla filmer. Ingen omöjlighet alls, för upplägget känns väldigt samtida. Måste ha varit revolutionerande när den visades på sin tid. Nike berättar att film som denna kanske enbart visades någon enstaka gång och för en speciell målgrupp. Skulle gärna velat se hur de såg ut, vilka var dessa människor som på den tiden var öppna för denna sortens då "nymodighet"? Vad arbetade de med? Vad var deras andra intressen? Hur såg de ut ie var klädda? På filmen ser jag att vi har vänstertrafik och människor som rusar, som idag, från, mellan, upp, ner och till olika platser i samhället. Även vi betraktare rusar, som passagerare i en bil som kör i racerfart på gatorna i filmen. Sekvenserna är från både Göteborg och Stockholm, härlig att betrakta och fundera över vad budskapet är. Bestämmer mig för att bara "samla in".
Min uppfattning är att vi har en bredare medvetenhet för olika konstformer och en helt annan acceptans för olika uttrycksformer nu för tiden- ha ha, tur för mig!! Det gäller att leva i rätt tidsepok, annars blir det jobbigt, jobbigt värre. Eller är det inte alls så? Är det kanske bara min egenskapade insikt, inte alls kopplad till verkligheten? I min hjärna bor ett universum.
Gårdagen innbar en ny regel. Det var AK:s spelkort. Frös vid tanken på att ev behöva riva min stadsbild IGEN. Det blir barnen utrycker hon tydligt och högt. En plats dedikerad barnen, skall finnas med i vår bild. SJälvklart! Tycker jag men inte alla. Det blir lite intressanta diskussioner kring det här med barn, varför inte en plats för hundar nämner någon. Nu en dag senare så har boxarna mitt på spelplanen försvunnit. Där är fritt spelrum. Nike delar med sig av idéer. AK och jag funderar lite över något gemensamt mellan stadsbilderna. Hur kan vi förena miljöerna till något bra? Det här utrymmet borgar för Växt-kraft-projekt :)
Alla dyker ner i sina arbeten igen. Jag vill inte släppa tanken på att få mer yta att skapa något på. Plötsligt gäller bara mina egna regler, mitt eget formspråk kan härja fritt. Precis så som jag väljer att göra. Inga bilder att skapa utifrån förutom mina inre. Men... hade jag haft dem om jag inte ändå hade en liten tanke på AK:s nya regel? Gränsen: Barnen, men det var också allt. Mao en ram. Det är skillnad på begränsa och avgränsa.
Hittar ett underbart gammalt trähjul ca 80 cm i diameter och 6-7 cm tjockt. Tungt som skam! Perfekt "Pariserhjul". Jag skapar ett eget tivoli för barnen i min miljö från den amerikanska södern. (vad vet jag?! något skall det ju vara, så är det just nu, imorgon kanske en annan del av världen) Otroligt att ingen annan genast KASTAR SIG ÖVER markytan? Jag tillåts arbeta fritt. Hjulet väger säkert sina 15 kg, tänk er den vagnen det satt på x 4, den ville man inte heller bli överkörd av, Hur får jag nu det här att stå upprätt? Ibland vet ni, är det tillfällen i livet när någon bara ser till att allt inte skall vara för jobbigt. Det här var ett sådant. Där, alldeles som om någon bara placerat dem där, står två st vinklade järnstycken. Helt dimensionerade för att stötta mitt hjul.
Jag expanderar, ha ha, jag är lycklig. Staden vilar lite. Betraktar den och det känns bra. Gjorde ett bra dagsverke igår så jag är nöjd. Funderar lite över husens färger och hur färgerna spelar mellan husen och i fönster. Där finns mycket färg, påpekar Nike och jag håller med. Man måste bara se den, och det börjar jag göra nu. Var sak har sin tid. "Glöm inte att det skall vara fint också" fortsätter hon. Va??!! Fattar inte alls, det är ju fint! eller i alla fall snart fint, jag är på väg...
Nu börjar jag väl bli lite nojjig. Tittar på husbyggnader, former och färger överallt när jag är ute och åker eller går. Håller nästan på att köra av vägen för att jag betraktar ett spännande hus. "Jaha, så högt upp vid takåsen sitter faktiskt överkanten på fönstren oftast", inte bara brunt utan även svart, grått och lite vinrött ser det ut som osv osv.
Jag upptäcker färger! Det är faktiskt lite revolutionerande för mig. Har aldrig tittat på det sättet innan. Älskar vackra byggnader, men har aldrig verkligen betraktat hus och hur de faktiskt ser ut. RIktigt fräck känsla att uppleva. Vad beror det på att jag hamnat här? Är veckans Tjernobyl i hjärnan så effektiv? Raserat allt gammalt för att ge plats åt nytt? Det skulle ju i så fall inte alls vara en omöjlighet utan tvärt om, helt jättebra, att använda bland eleverna.
Nytt seende åt alla!
Först vägen förbi soprummet på plan 1, korridoren fylld med allehanda mtrl. Samlar som en liten ekorre ihop vad jag kan se som användbart. Stöter ihop med och håller nästan på att peta ut ögonen på O i hissen på väg upp till Skulptursalen. Ingen där. Filmvisning. Ner igen. Nike tittar lite under lugg från sin plats längst bak, ja ja. En härlig svartvit film visas "En dag i staden" från '55-'56, ur dvd:n Konst som rörlig bild. Funderar innan jag vet årtalet, om den är gjord idag med sammansatta klipp från gamla filmer. Ingen omöjlighet alls, för upplägget känns väldigt samtida. Måste ha varit revolutionerande när den visades på sin tid. Nike berättar att film som denna kanske enbart visades någon enstaka gång och för en speciell målgrupp. Skulle gärna velat se hur de såg ut, vilka var dessa människor som på den tiden var öppna för denna sortens då "nymodighet"? Vad arbetade de med? Vad var deras andra intressen? Hur såg de ut ie var klädda? På filmen ser jag att vi har vänstertrafik och människor som rusar, som idag, från, mellan, upp, ner och till olika platser i samhället. Även vi betraktare rusar, som passagerare i en bil som kör i racerfart på gatorna i filmen. Sekvenserna är från både Göteborg och Stockholm, härlig att betrakta och fundera över vad budskapet är. Bestämmer mig för att bara "samla in".
Min uppfattning är att vi har en bredare medvetenhet för olika konstformer och en helt annan acceptans för olika uttrycksformer nu för tiden- ha ha, tur för mig!! Det gäller att leva i rätt tidsepok, annars blir det jobbigt, jobbigt värre. Eller är det inte alls så? Är det kanske bara min egenskapade insikt, inte alls kopplad till verkligheten? I min hjärna bor ett universum.
Gårdagen innbar en ny regel. Det var AK:s spelkort. Frös vid tanken på att ev behöva riva min stadsbild IGEN. Det blir barnen utrycker hon tydligt och högt. En plats dedikerad barnen, skall finnas med i vår bild. SJälvklart! Tycker jag men inte alla. Det blir lite intressanta diskussioner kring det här med barn, varför inte en plats för hundar nämner någon. Nu en dag senare så har boxarna mitt på spelplanen försvunnit. Där är fritt spelrum. Nike delar med sig av idéer. AK och jag funderar lite över något gemensamt mellan stadsbilderna. Hur kan vi förena miljöerna till något bra? Det här utrymmet borgar för Växt-kraft-projekt :)
Alla dyker ner i sina arbeten igen. Jag vill inte släppa tanken på att få mer yta att skapa något på. Plötsligt gäller bara mina egna regler, mitt eget formspråk kan härja fritt. Precis så som jag väljer att göra. Inga bilder att skapa utifrån förutom mina inre. Men... hade jag haft dem om jag inte ändå hade en liten tanke på AK:s nya regel? Gränsen: Barnen, men det var också allt. Mao en ram. Det är skillnad på begränsa och avgränsa.
Hittar ett underbart gammalt trähjul ca 80 cm i diameter och 6-7 cm tjockt. Tungt som skam! Perfekt "Pariserhjul". Jag skapar ett eget tivoli för barnen i min miljö från den amerikanska södern. (vad vet jag?! något skall det ju vara, så är det just nu, imorgon kanske en annan del av världen) Otroligt att ingen annan genast KASTAR SIG ÖVER markytan? Jag tillåts arbeta fritt. Hjulet väger säkert sina 15 kg, tänk er den vagnen det satt på x 4, den ville man inte heller bli överkörd av, Hur får jag nu det här att stå upprätt? Ibland vet ni, är det tillfällen i livet när någon bara ser till att allt inte skall vara för jobbigt. Det här var ett sådant. Där, alldeles som om någon bara placerat dem där, står två st vinklade järnstycken. Helt dimensionerade för att stötta mitt hjul.
Jag expanderar, ha ha, jag är lycklig. Staden vilar lite. Betraktar den och det känns bra. Gjorde ett bra dagsverke igår så jag är nöjd. Funderar lite över husens färger och hur färgerna spelar mellan husen och i fönster. Där finns mycket färg, påpekar Nike och jag håller med. Man måste bara se den, och det börjar jag göra nu. Var sak har sin tid. "Glöm inte att det skall vara fint också" fortsätter hon. Va??!! Fattar inte alls, det är ju fint! eller i alla fall snart fint, jag är på väg...
Nu börjar jag väl bli lite nojjig. Tittar på husbyggnader, former och färger överallt när jag är ute och åker eller går. Håller nästan på att köra av vägen för att jag betraktar ett spännande hus. "Jaha, så högt upp vid takåsen sitter faktiskt överkanten på fönstren oftast", inte bara brunt utan även svart, grått och lite vinrött ser det ut som osv osv.
Jag upptäcker färger! Det är faktiskt lite revolutionerande för mig. Har aldrig tittat på det sättet innan. Älskar vackra byggnader, men har aldrig verkligen betraktat hus och hur de faktiskt ser ut. RIktigt fräck känsla att uppleva. Vad beror det på att jag hamnat här? Är veckans Tjernobyl i hjärnan så effektiv? Raserat allt gammalt för att ge plats åt nytt? Det skulle ju i så fall inte alls vara en omöjlighet utan tvärt om, helt jättebra, att använda bland eleverna.
Nytt seende åt alla!
måndag 14 juni 2010
Morgonsolen redan strålar
Min dotters fröken sa en gång för många år sedan till henne att "solen lyser alltid, bakom de svarta molnen lyser den ändå och den kommer alltid fram, så småningom". I natt har det regnat alldeles förfärligt på mitt tak och nu lyser solen. Någonstans är det viktigt att veta att solen alltid lyser. Emellanåt har vi turen att möta människor som har den förmågan. De sprider ljus genom att vara ett själva och lysa upp för andra, eller så ger de bort ljus, hjälper oss andra att hitta kraften, så vi också kan lysa. Gårdagen var tung inte bara för mig. Vi har en skön stämning i vår grupp tycker jag. Vi pratar rätt ut och framför öppet vår frustration eller, "ha ha nu fick jag till det, vad bra det blev", "nej fy, varför håller jag på med det här" eller "usch nu är det andra dagen jag får ett dåligt kort". Emellanåt känner jag att vi försöker ge varandra lite uppmuntran att hitta vårt egna ljus, emellanåt lyser vi också för varandra när vi själva inte orkar. Det är en bra gruppkommunikation, kanske just därför!
M och jag hittade en massa mtrl igår som vi behövde själva men också som vi tänkte att andra i gruppen kunde få användning för. Man har en ganska klar bild, trots dagskortens uppdrag, av hur våra medspelare arbetar el i alla fall vad de behöver för mtrl i sitt skapande. Tänk så medvetna vi är om vad som händer oss runtomkring. Här sitter jag med en stadsbild som jag skall återge. Egentligen en ganska enkel bild, men för mig en STOR utmaning. Ändå har jag tid att betrakta, ta del av, involvera mig i diskussioner kring, och njuta av mina medspelares arbete.
Någon kommenterade att "vad snälla ni är som hjälper de andra" - och vi hade inte en tanke på att det var det vi gjorde. Ett spel med ett hemligt lockande pris för bästa, snyggaste bricka. Borde vi inte bara tänka på oss själva? Men det går liksom inte, det blir inget roligt då tycker jag. Jag vill att alla skall vinna, kanske är det därför det inte gör något att jag inte vinner vanliga sällskapsspel. Har jag inte rätta drivet? Hmmm, jo, jag tror nog att jag har drivet att utveckla mig själv. Varför skulle jag annars vara här? På en kurs där jag gör något jag aldrig i min vildaste fantasi hade tänkt syssla med. Och jag tycker det är roligt!!
Gårdagens kort löd: Rita graffiti på # 3s arbete"
Jag skrattade högt. Äntligen har min dröm gått i uppfyllelse, jag älskar graffiti. Kanske inte all, men jag har alltid fascinerats av hur duktiga dessa konstnärer är. De flesta i min omgivning skulle inte kalla dem konstnärer, i synnerhet inte min yngste bror. Han är polis och enligt deras statistik så hamnar 8 av 10 graffitimålare i polisens register för andra brott. Hemma på den vackra stenmuren som bär vägen upp till mitt hus så har någon skrivit: Kill the rich. Vi har bott i vårt hus i över 9 år och det fanns där redan då, nu börjar texten bli lite sliten, kanske precis som uttrycket. Undrar just vad den personen som skrev det gör i sitt liv just nu? Hoppas hon/han har upptäckt andra stora arenor att forma sina känslor el åsikter på.
Spelbricka nr 3 är precis vid dörren och diskbänken. Min bricka är inte så långt ifrån. Jag måste lägga upp en strategi. Har lite dubier kring hur jag skall få tag på sprayfärg. Läser kortet igen och där står ju faktiskt "rita". Jag försöker verka som vanligt, gud så konstlagt det känns, helt annorlunda känner jag mig istället. En graffitimålares grej är att inte synas när hon/han utför sitt måleri, har jag hört för många år sedan. Och jag vill inte heller märkas när jag utför mitt dåd, det är lite spännande. Förbereder färger, svart och rött, så att de är tillräckligt blöta med mycket färg i vattnet för att snabbt och enkelt kunna måla min Tag. Det är så man börjar har jag förstått, man sätter sin Tag, sitt bomärke, på utvalt ställde. Det här är naturligtvis inte för att informera dig som läser utan snarare en återgivning av hur mina tankar löper i detta mitt hemliga uppdrag.
Redan direkt efter filmen utför jag mitt dåd. Otroligt att det går att genomföra trots att de andra är runt omkring mig. Jag hänger/sträcker mig över mina två grannars spelplaner. Är övertygad om att jag skall bli upptäckt. Det är en väldigt onaturlig rörelse i flera omgångar som jag fyller penseln med ny färg. Mitt avvikande beteende borde skapa uppmärksamhet, men nej. Jag målar min Tag och röda (för styrka) streck på en "ful" hög gråvit byggnad. Det är på denna typ av byggnad som jag brukar se graffiti. Någon markerar; "jag har varit här och sett detta fula, eller jag har varit här och gjort detta fula lite snyggare".
För mig blev det mest "jag har varit här och jag lyckades utan att du såg mig", jättekul!!!
Flera timmar senare, när några redan hunnit gå, utbrister O; "nej men, vem har varit och kladdat på mitt hus?" Diskussioner kring vem förövaren kan vara, jag lyckas hålla masken. Det var ett bra kort. Vad är konst? Vem definierar vad som är konst? Vem definierar vem som är konstnär? Vad är bomärke och varför sätter vi bomärke?
Varför vill vi packa in presenter i vackert omslag? Varför är det viktigt hur vi packar in vår gåva? Varför vill vi packa in något överhuvud taget? Jag packar in mig i mitt hus. Mitt hem som omger mig berättar mycket om mig som person.
Funderar över människorna som bor på den plats jag har på mitt foto/stadsbild. De syns inte någonstans men jag har redan tolkat och skapat mig en bild av dem.
M och jag hittade en massa mtrl igår som vi behövde själva men också som vi tänkte att andra i gruppen kunde få användning för. Man har en ganska klar bild, trots dagskortens uppdrag, av hur våra medspelare arbetar el i alla fall vad de behöver för mtrl i sitt skapande. Tänk så medvetna vi är om vad som händer oss runtomkring. Här sitter jag med en stadsbild som jag skall återge. Egentligen en ganska enkel bild, men för mig en STOR utmaning. Ändå har jag tid att betrakta, ta del av, involvera mig i diskussioner kring, och njuta av mina medspelares arbete.
Någon kommenterade att "vad snälla ni är som hjälper de andra" - och vi hade inte en tanke på att det var det vi gjorde. Ett spel med ett hemligt lockande pris för bästa, snyggaste bricka. Borde vi inte bara tänka på oss själva? Men det går liksom inte, det blir inget roligt då tycker jag. Jag vill att alla skall vinna, kanske är det därför det inte gör något att jag inte vinner vanliga sällskapsspel. Har jag inte rätta drivet? Hmmm, jo, jag tror nog att jag har drivet att utveckla mig själv. Varför skulle jag annars vara här? På en kurs där jag gör något jag aldrig i min vildaste fantasi hade tänkt syssla med. Och jag tycker det är roligt!!
Gårdagens kort löd: Rita graffiti på # 3s arbete"
Jag skrattade högt. Äntligen har min dröm gått i uppfyllelse, jag älskar graffiti. Kanske inte all, men jag har alltid fascinerats av hur duktiga dessa konstnärer är. De flesta i min omgivning skulle inte kalla dem konstnärer, i synnerhet inte min yngste bror. Han är polis och enligt deras statistik så hamnar 8 av 10 graffitimålare i polisens register för andra brott. Hemma på den vackra stenmuren som bär vägen upp till mitt hus så har någon skrivit: Kill the rich. Vi har bott i vårt hus i över 9 år och det fanns där redan då, nu börjar texten bli lite sliten, kanske precis som uttrycket. Undrar just vad den personen som skrev det gör i sitt liv just nu? Hoppas hon/han har upptäckt andra stora arenor att forma sina känslor el åsikter på.
Spelbricka nr 3 är precis vid dörren och diskbänken. Min bricka är inte så långt ifrån. Jag måste lägga upp en strategi. Har lite dubier kring hur jag skall få tag på sprayfärg. Läser kortet igen och där står ju faktiskt "rita". Jag försöker verka som vanligt, gud så konstlagt det känns, helt annorlunda känner jag mig istället. En graffitimålares grej är att inte synas när hon/han utför sitt måleri, har jag hört för många år sedan. Och jag vill inte heller märkas när jag utför mitt dåd, det är lite spännande. Förbereder färger, svart och rött, så att de är tillräckligt blöta med mycket färg i vattnet för att snabbt och enkelt kunna måla min Tag. Det är så man börjar har jag förstått, man sätter sin Tag, sitt bomärke, på utvalt ställde. Det här är naturligtvis inte för att informera dig som läser utan snarare en återgivning av hur mina tankar löper i detta mitt hemliga uppdrag.
Redan direkt efter filmen utför jag mitt dåd. Otroligt att det går att genomföra trots att de andra är runt omkring mig. Jag hänger/sträcker mig över mina två grannars spelplaner. Är övertygad om att jag skall bli upptäckt. Det är en väldigt onaturlig rörelse i flera omgångar som jag fyller penseln med ny färg. Mitt avvikande beteende borde skapa uppmärksamhet, men nej. Jag målar min Tag och röda (för styrka) streck på en "ful" hög gråvit byggnad. Det är på denna typ av byggnad som jag brukar se graffiti. Någon markerar; "jag har varit här och sett detta fula, eller jag har varit här och gjort detta fula lite snyggare".
För mig blev det mest "jag har varit här och jag lyckades utan att du såg mig", jättekul!!!
Flera timmar senare, när några redan hunnit gå, utbrister O; "nej men, vem har varit och kladdat på mitt hus?" Diskussioner kring vem förövaren kan vara, jag lyckas hålla masken. Det var ett bra kort. Vad är konst? Vem definierar vad som är konst? Vem definierar vem som är konstnär? Vad är bomärke och varför sätter vi bomärke?
Varför vill vi packa in presenter i vackert omslag? Varför är det viktigt hur vi packar in vår gåva? Varför vill vi packa in något överhuvud taget? Jag packar in mig i mitt hus. Mitt hem som omger mig berättar mycket om mig som person.
Funderar över människorna som bor på den plats jag har på mitt foto/stadsbild. De syns inte någonstans men jag har redan tolkat och skapat mig en bild av dem.
Lurad!
Den är ju bara så fantastiskt bra! Vi såg filmen The Game, som jag nämnt tidigare. Det tog nästan hela förmiddagen och jag var vrålhungrig. (Kortet? - Ja det skriver jag om imorgon, skall se till att jag är överens med tangenterna bara.)
Funderade lite innan filmen hur mitt intryck skulle bli. Jag hade kvar känslan av den från förra gången. Då, för längesedan, var jag en annan person än den jag är idag, så det var ju inte alls säkert att jag skulle tycka om den lika mycket. Men jo, det gjorde jag! Vissa filmer (såväl som böcker) vill jag veta slutet på, eller i alla fall om det är ett lyckligt slut eller ej. Då kan jag välja om jag vill lägga ner min tid på att uppleva den. Det här är en sådan film. Vi diskuterade lite efteråt om det skall behövas så mycket för att man skall upptäcka att man är människa, och visst är det bedrövligt i så fall.
Allt eftersom vårt egna spelande och skapande fortskrider, öppnas nya diskussionsforum över hustaken på vår spelplan. Själv fick jag gåtan Åsa löst idag på morgonen, så skönt. Tänk att jag hade alla möjliga funderingar och frågetecken och så är det så enkelt att hon jobbar som en liten blå, men försöker hinna med kursen samtidigt - imponerande. Hennes favela håller på att ta astronomiska dimensioner, så som favelas gör. Det är bra med människor som tar plats, bara man inte trampar på någon. Så var personligheten van Orten i filmen, en människa som tog plats genom att trampa känslolöst. Tur att han hade en bror som såg det där som fanns bakom den väl gjutna och cementerade tjocka muren! Vi behöver varandra, vår kunskap delar vi i vårt kollektiva medvetande. Här kan vi hämta och lämna hur mycket vi orkar och härigenom bär vi ett ansvar för vårt eget liv men även för andras
Har ni funderat över varför kossorna vet att vissa ängsblommor och gräs är giftigt? De kan ju inte prata. Hur fungerar deras kollektiva medvetande och samspelet i hagen? Alla står vända åt samma håll ute i hagen när det är blåsigt eller dåligt väder, det är aldrig någon som "sprungit och gömt sig" istället samlas de i grupp och skapar ett gemensamt skydd.
Ditt hus är din borg, är ett gammalt uttryck. Jag fyller min borg med alla jag bryr mig om och låter dörrar och fönster stå öppna. Min far var inte speciellt förtjust i kyrkans män. Inte för att han var ateist men som vuxen har jag förstått att hans uppväxt och erfarenheter av präster då, gjorde honom rätt dömande. Emellanåt ringde det på vår dörr under min uppväxt och utanför stod två personer från Livets Ord. De fick alltid komma in och välkomnades att slå sig ner med min far i vardagsrummet. Min mamma försvann snabbt ut i köket och vi in till våra rum. Sedan satt de där ute och diskuterade och diskuterade. Efter någon timme eller två tyckte min far att det räckte, då tackade han och bad dem gå. Jag kunde aldrig förstå varför han släppte in dem. Han förklarade med att, "de är uppriktigt angelägna att föra fram ett budskap. Jag kanske inte är överens med dem, men de har intressanta vinklingar som jag gärna tar del av och ifrågasätter. De är duktiga på det de gör". Jag har aldrig någonsin välkomnat några liknande. Kanske skulle jag göra det mer, öppna dörrarna till min borg och liksom van Orten skaffa mig nya infallsvinklar i tankegångarna? Värt att fundera över!
Svammel svammel, men mitt arbete då? Ja när nu någon "förgiftat" en bit av mitt vatten, så har jag i alla fall kämpat på med husbyggen. Det är svårt. Det är lite roligare att använda bra material. När jag bygger något som skall bli fint vill jag använda bra grundmtrl. M och jag har varit några vändor runt och samlat. Någon student lyckades jag tydligen göra ett bra intryck på för han kom själv till vår sal med mtrl som han förstod att vi kan behöva. Det blir finare än att arbeta bara med pappkartartonger. När jag började med kartongerna tyckte jag att de var jättebra, nu är de ett bra komplement för jag har upptäckt annat som är bättre. Det är också enklare att arbeta med även om det är nytt för mig.
Jag har inte arbetat med skuggor förut. Att skuggorna skapar olika färger så tydligt. På det här fotot tycker jag att jag ser hur jag tänkt. Det var en tung dag idag, mycket tänka för att få byggandet rätt. Ett annorlunda sätt än jag arbetat på tidigare.
Funderade lite innan filmen hur mitt intryck skulle bli. Jag hade kvar känslan av den från förra gången. Då, för längesedan, var jag en annan person än den jag är idag, så det var ju inte alls säkert att jag skulle tycka om den lika mycket. Men jo, det gjorde jag! Vissa filmer (såväl som böcker) vill jag veta slutet på, eller i alla fall om det är ett lyckligt slut eller ej. Då kan jag välja om jag vill lägga ner min tid på att uppleva den. Det här är en sådan film. Vi diskuterade lite efteråt om det skall behövas så mycket för att man skall upptäcka att man är människa, och visst är det bedrövligt i så fall.
Allt eftersom vårt egna spelande och skapande fortskrider, öppnas nya diskussionsforum över hustaken på vår spelplan. Själv fick jag gåtan Åsa löst idag på morgonen, så skönt. Tänk att jag hade alla möjliga funderingar och frågetecken och så är det så enkelt att hon jobbar som en liten blå, men försöker hinna med kursen samtidigt - imponerande. Hennes favela håller på att ta astronomiska dimensioner, så som favelas gör. Det är bra med människor som tar plats, bara man inte trampar på någon. Så var personligheten van Orten i filmen, en människa som tog plats genom att trampa känslolöst. Tur att han hade en bror som såg det där som fanns bakom den väl gjutna och cementerade tjocka muren! Vi behöver varandra, vår kunskap delar vi i vårt kollektiva medvetande. Här kan vi hämta och lämna hur mycket vi orkar och härigenom bär vi ett ansvar för vårt eget liv men även för andras
Har ni funderat över varför kossorna vet att vissa ängsblommor och gräs är giftigt? De kan ju inte prata. Hur fungerar deras kollektiva medvetande och samspelet i hagen? Alla står vända åt samma håll ute i hagen när det är blåsigt eller dåligt väder, det är aldrig någon som "sprungit och gömt sig" istället samlas de i grupp och skapar ett gemensamt skydd.
Ditt hus är din borg, är ett gammalt uttryck. Jag fyller min borg med alla jag bryr mig om och låter dörrar och fönster stå öppna. Min far var inte speciellt förtjust i kyrkans män. Inte för att han var ateist men som vuxen har jag förstått att hans uppväxt och erfarenheter av präster då, gjorde honom rätt dömande. Emellanåt ringde det på vår dörr under min uppväxt och utanför stod två personer från Livets Ord. De fick alltid komma in och välkomnades att slå sig ner med min far i vardagsrummet. Min mamma försvann snabbt ut i köket och vi in till våra rum. Sedan satt de där ute och diskuterade och diskuterade. Efter någon timme eller två tyckte min far att det räckte, då tackade han och bad dem gå. Jag kunde aldrig förstå varför han släppte in dem. Han förklarade med att, "de är uppriktigt angelägna att föra fram ett budskap. Jag kanske inte är överens med dem, men de har intressanta vinklingar som jag gärna tar del av och ifrågasätter. De är duktiga på det de gör". Jag har aldrig någonsin välkomnat några liknande. Kanske skulle jag göra det mer, öppna dörrarna till min borg och liksom van Orten skaffa mig nya infallsvinklar i tankegångarna? Värt att fundera över!
Svammel svammel, men mitt arbete då? Ja när nu någon "förgiftat" en bit av mitt vatten, så har jag i alla fall kämpat på med husbyggen. Det är svårt. Det är lite roligare att använda bra material. När jag bygger något som skall bli fint vill jag använda bra grundmtrl. M och jag har varit några vändor runt och samlat. Någon student lyckades jag tydligen göra ett bra intryck på för han kom själv till vår sal med mtrl som han förstod att vi kan behöva. Det blir finare än att arbeta bara med pappkartartonger. När jag började med kartongerna tyckte jag att de var jättebra, nu är de ett bra komplement för jag har upptäckt annat som är bättre. Det är också enklare att arbeta med även om det är nytt för mig.
Jag har inte arbetat med skuggor förut. Att skuggorna skapar olika färger så tydligt. På det här fotot tycker jag att jag ser hur jag tänkt. Det var en tung dag idag, mycket tänka för att få byggandet rätt. Ett annorlunda sätt än jag arbetat på tidigare.
Måndag morgon och mitt huvud känns så fullt...
...fullt av en massa energi och nya tankar kring vårt spel. Skrev lite om detta i morse också, men förmodligen glömde jag en tangenttryckning för mina kloka ord finns inte med i min blogg. Ha ha det vore ju för kul om de ligger på någon annans. Jag är en förstagångsbloggare och är fullständig novis beträffande dessa tekniska saker. Jag räknar helt kallt med att lite missöden inträffar. Så länge ingen blir sårad kanske det förhoppningsvis sprider ett leende till någon.
Fredagens kort löd: Plocka en sten och införliva den i ditt arbete. Jag hade plockat lite pinnar innan, så jag vandrade ut igen och hittade lite stenar. Det finns massor av fina stenar vid kyrkan! Inga gravstenar då alltså, även om jag tycker om att betrakta dem och vad de berättar om sin tid, utan mindre stenar lite utefter kanterna här och var. Småstenarna, även kallat grus, ej inberäknat. Hittade en fin liten sten i Bohusgranit, tog även med mig en annan liten som hade en så fin rund form och en tredje som jag kände skulle bli bra i gruppen. De väger skönt i min hand när jag vandrar upp igen. Lite naturmaterial! Tittar plötsligt efter fler naturmaterial och ser en jättefin barkbit, den perfekta landremsan vid horisonten. En liten uppmaning utifrån, tankeväckare, som får mig att se lite nya saker, kul :)
Här bland alla träden ligger mina fina stenar
Ha haa haaaa, det ser ju för bedrövligt ut!! i alla fall på bild. När jag gjorde det så tyckte jag det såg så fint ut och framför allt så KÄNDES DET FINT. Nej den här bilden skall jag inte titta på mer, jag behåller känslan från lördagen istället.
Fredagens kort löd: Plocka en sten och införliva den i ditt arbete. Jag hade plockat lite pinnar innan, så jag vandrade ut igen och hittade lite stenar. Det finns massor av fina stenar vid kyrkan! Inga gravstenar då alltså, även om jag tycker om att betrakta dem och vad de berättar om sin tid, utan mindre stenar lite utefter kanterna här och var. Småstenarna, även kallat grus, ej inberäknat. Hittade en fin liten sten i Bohusgranit, tog även med mig en annan liten som hade en så fin rund form och en tredje som jag kände skulle bli bra i gruppen. De väger skönt i min hand när jag vandrar upp igen. Lite naturmaterial! Tittar plötsligt efter fler naturmaterial och ser en jättefin barkbit, den perfekta landremsan vid horisonten. En liten uppmaning utifrån, tankeväckare, som får mig att se lite nya saker, kul :)
Här bland alla träden ligger mina fina stenar
Ha haa haaaa, det ser ju för bedrövligt ut!! i alla fall på bild. När jag gjorde det så tyckte jag det såg så fint ut och framför allt så KÄNDES DET FINT. Nej den här bilden skall jag inte titta på mer, jag behåller känslan från lördagen istället.
lördag 12 juni 2010
Leka lite
Lördag och regn. Perfekt dag att meddela familjen att jag behöver arbeta lite. Vill ju inte gärna avslöja att jag skall iväg och ha lite kul med mitt spel på HDK. Ingen reagerar det minsta, alla är fullt upptagna med sitt. Endast de två lurviga följer mig förhoppningsfulla till dörren; kanske kan de få följa med och vara med om något nytt roligt. Jag brukar oftast packa in dem där bak när jag är ute och far med bilen. Alltid passerar vi någon kul hundrastgård där de kan träffa nya el gamla kompisar och leka lite.
Idag skall jag leka själv, tror inte att någon av mina spännande spelkamrater är uppe och fixar. - Helt rätt, HöDeK, dålig ordlek. Det är inte alltid det blixtrar till :) Går först upp till salen för att reka, Pwhuuu Endast min fina grafiska form har justerats något. Jag justerar NATURLIGTVIS genast tillbaka, eftersom spelet pågår 9-16 har jag inte det minsta betänkligheter, eller jo lite kanske, men det är ju på min egna spelruta.
Betraktar min ruta och funderar. Det ser för tråkigt ut, tråkigt för att det knappt bär några spår av mig själv. Mina medspelare har så fantastiskt härliga stadsbilder, välgjorda och skalenliga. Frånsett Åsa, hennes favela är inte så munter, men i och för sig, en favela är och har aldrig varit munter att betrakta. Ser att hon har ett kuvert liggande på sin ruta, som jag hade, med fredagens spelkort i. Tydligen var hon inte heller här. Torsdag em såg vi henne inte heller. Hon bloggar flitigt men jag funderar om hon är Jokern i leken?
Så...nu blir det rivning. Skönt att börja om från början. Det här blir andra gången som jag river bort allt på min ruta. Bestämmer mig för att gå lite systematiskt tillväga. Börjar med vägnätet. Svårare än det ser ut. Delar in fotot på min stadsbild i rutor för att plocka isär bilden i mindre bitar och enklare se vad det är varje del faktiskt innehåller. Upptäcker lyckligt de vackra färgerna som träden har. De såg helt döda ut förut, men nu lyser höst och lite vinter mellan grenverket.
Vandrar iväg för insamling av gårdagens fynd. Jag njuter, vilken lyx att få gå i dessa underbara lokaler där inspirationen och kreativiteten har satt sina både synliga och osynliga spår på och i väggarna. Min själ är lycklig här och nu, men mina fötter istoppade i gummistövlarna är inte lika lyckliga.
Jag gillar egentligen inte alls att spela spel. Jag har aldrig brytt mig om att vinna, vilket har varit alldeles utmärkt enligt mina barn. Men jag spelar gärna. Har jag missat den biten i barnuppfostran nu? Kommer de att kunna ta nederlag? Förr sa man att man inte skulle skämma bort barnen genom att krama dem för mycket!??? Vem i fridens namn kunde komma på något sådant?
Man har också forskat mycket kring betydelsen av lek och vad leken tillför lärande. Och vet ni vad...leken har betydelse för lärande, kan man tänka! Det måste ha varit otroligt intelligent forskare som kommit fram till detta. Hur många blir förvånade? Vygotskiij skrev boken Kreativitet och lärande i barndomen för över 60 år sedan. Han menar bl a att vår kreativitet ökar med åren eftersom vi har större erfarenhetsbank att ösa ur än vi har som barn. Skillnaden är att som barn leker vi fortfarande med våra intryck och erfarenheter, i motsats till oss vuxna som slutat leka.
Pysslar lite med att få till vägarna. Går över till att skapa träden. Tog med mig några nedfallna kvistar från vasaparken och sticker ner dem i "foamen" . Återanvänder några av husen jag formade vid imiteringen av min granne. Fy katten vad det här ser trist ut! Trååååkigt, tänker jag och ser ner på min bricka. Hittar någons kvarlämnade chokladkaka och mumsar i mig flera bitar, jag som inte ens är så förtjust i den chokladen. Måste komma ihåg att köpa med mig en ny till på måndag. Nä fy katten, vad det här känns tråkigt. Vad skall jag lära mig? Ja ja, jag är ju inte dummare än att jag blir medveten om vad som sker i den här processen, men det gör det inte roligare. Visst, jag medvetandegör för mig själv olika faser man passerar, och det sker såklart hos andra likadant - okey okey, bra bra.
Tar en paus och ringer min dotter i Stockholm. Vi pratar cykel och min kurs. Hon tycker det låter fantastiskt spännande och frågar och frågar. När jag lagt på luren tittar jag återigen på min ruta och dyker glad i hågen ner bland kartonger, foamflingor, tejpbitar och framförallt skogspartier. Färgerna i grenverket gestaltas med ett garntrassel som jag fiskade upp ur en sopsäck häromdagen, Det har liksom legat och bara väntat på att få ta plats. Jag klipper och klipper, känner hur saxen arbetar sig igenom trådarna förutsättningslöst. Limmar fast trasselbollarna på trädstammarna som står och väntar. Fortsätter med vattnet. Det papper som jag tidigare målat blått ratar jag för det glittriga tyget.Vattnet som stilla flyter in i stadsbilden är precis just som tyget - glittrigt. Känner den lite höstkalla doften och känslan i näsan. NÖJD! i alla fall med det "levande".
Vad roligt det är plötsligt! Varför blev det så kul att fortsätta? Jag klipper och klistrar och tejpar och sopar, ja det är ett nödvändigt ont, det blir fort skräpigt. Det är skönt att vara kreativ, hjärnan kan bearbeta en hel massa saker samtidigt, eller inte alls, det är valfritt. Mina tankar löper från allt mellan ringa banken och fixa säkerhetsdosa till hur skall jag få ut lite mer ur limpistolen och gud vad hungrig jag är och så fint det blir med färg och vad skiter väl inte jag i de andras brickor eller om jag vinner, jag har segrar hela tiden. (Jo jo ni har ju hört mig, det är lite nederlag emellanåt oxå, men det man fokuserar växer så därför existerar inte nederlagen någon längre stund) Det måste vara för intresset från någon annan för vad jag gör som fick tillbaka mig på positiva spelhalvan. Någon annan var uppriktigt intresserad och tyckte mitt projekt verkar otroligt spännande. Vi vill alla att det vi gör skall ha betydelse, om inte för oss själva så för någon annan...
... det tror i alla fall jag!
Idag skall jag leka själv, tror inte att någon av mina spännande spelkamrater är uppe och fixar. - Helt rätt, HöDeK, dålig ordlek. Det är inte alltid det blixtrar till :) Går först upp till salen för att reka, Pwhuuu Endast min fina grafiska form har justerats något. Jag justerar NATURLIGTVIS genast tillbaka, eftersom spelet pågår 9-16 har jag inte det minsta betänkligheter, eller jo lite kanske, men det är ju på min egna spelruta.
Betraktar min ruta och funderar. Det ser för tråkigt ut, tråkigt för att det knappt bär några spår av mig själv. Mina medspelare har så fantastiskt härliga stadsbilder, välgjorda och skalenliga. Frånsett Åsa, hennes favela är inte så munter, men i och för sig, en favela är och har aldrig varit munter att betrakta. Ser att hon har ett kuvert liggande på sin ruta, som jag hade, med fredagens spelkort i. Tydligen var hon inte heller här. Torsdag em såg vi henne inte heller. Hon bloggar flitigt men jag funderar om hon är Jokern i leken?
Så...nu blir det rivning. Skönt att börja om från början. Det här blir andra gången som jag river bort allt på min ruta. Bestämmer mig för att gå lite systematiskt tillväga. Börjar med vägnätet. Svårare än det ser ut. Delar in fotot på min stadsbild i rutor för att plocka isär bilden i mindre bitar och enklare se vad det är varje del faktiskt innehåller. Upptäcker lyckligt de vackra färgerna som träden har. De såg helt döda ut förut, men nu lyser höst och lite vinter mellan grenverket.
Vandrar iväg för insamling av gårdagens fynd. Jag njuter, vilken lyx att få gå i dessa underbara lokaler där inspirationen och kreativiteten har satt sina både synliga och osynliga spår på och i väggarna. Min själ är lycklig här och nu, men mina fötter istoppade i gummistövlarna är inte lika lyckliga.
Jag gillar egentligen inte alls att spela spel. Jag har aldrig brytt mig om att vinna, vilket har varit alldeles utmärkt enligt mina barn. Men jag spelar gärna. Har jag missat den biten i barnuppfostran nu? Kommer de att kunna ta nederlag? Förr sa man att man inte skulle skämma bort barnen genom att krama dem för mycket!??? Vem i fridens namn kunde komma på något sådant?
Man har också forskat mycket kring betydelsen av lek och vad leken tillför lärande. Och vet ni vad...leken har betydelse för lärande, kan man tänka! Det måste ha varit otroligt intelligent forskare som kommit fram till detta. Hur många blir förvånade? Vygotskiij skrev boken Kreativitet och lärande i barndomen för över 60 år sedan. Han menar bl a att vår kreativitet ökar med åren eftersom vi har större erfarenhetsbank att ösa ur än vi har som barn. Skillnaden är att som barn leker vi fortfarande med våra intryck och erfarenheter, i motsats till oss vuxna som slutat leka.
Pysslar lite med att få till vägarna. Går över till att skapa träden. Tog med mig några nedfallna kvistar från vasaparken och sticker ner dem i "foamen" . Återanvänder några av husen jag formade vid imiteringen av min granne. Fy katten vad det här ser trist ut! Trååååkigt, tänker jag och ser ner på min bricka. Hittar någons kvarlämnade chokladkaka och mumsar i mig flera bitar, jag som inte ens är så förtjust i den chokladen. Måste komma ihåg att köpa med mig en ny till på måndag. Nä fy katten, vad det här känns tråkigt. Vad skall jag lära mig? Ja ja, jag är ju inte dummare än att jag blir medveten om vad som sker i den här processen, men det gör det inte roligare. Visst, jag medvetandegör för mig själv olika faser man passerar, och det sker såklart hos andra likadant - okey okey, bra bra.
Tar en paus och ringer min dotter i Stockholm. Vi pratar cykel och min kurs. Hon tycker det låter fantastiskt spännande och frågar och frågar. När jag lagt på luren tittar jag återigen på min ruta och dyker glad i hågen ner bland kartonger, foamflingor, tejpbitar och framförallt skogspartier. Färgerna i grenverket gestaltas med ett garntrassel som jag fiskade upp ur en sopsäck häromdagen, Det har liksom legat och bara väntat på att få ta plats. Jag klipper och klipper, känner hur saxen arbetar sig igenom trådarna förutsättningslöst. Limmar fast trasselbollarna på trädstammarna som står och väntar. Fortsätter med vattnet. Det papper som jag tidigare målat blått ratar jag för det glittriga tyget.Vattnet som stilla flyter in i stadsbilden är precis just som tyget - glittrigt. Känner den lite höstkalla doften och känslan i näsan. NÖJD! i alla fall med det "levande".
Vad roligt det är plötsligt! Varför blev det så kul att fortsätta? Jag klipper och klistrar och tejpar och sopar, ja det är ett nödvändigt ont, det blir fort skräpigt. Det är skönt att vara kreativ, hjärnan kan bearbeta en hel massa saker samtidigt, eller inte alls, det är valfritt. Mina tankar löper från allt mellan ringa banken och fixa säkerhetsdosa till hur skall jag få ut lite mer ur limpistolen och gud vad hungrig jag är och så fint det blir med färg och vad skiter väl inte jag i de andras brickor eller om jag vinner, jag har segrar hela tiden. (Jo jo ni har ju hört mig, det är lite nederlag emellanåt oxå, men det man fokuserar växer så därför existerar inte nederlagen någon längre stund) Det måste vara för intresset från någon annan för vad jag gör som fick tillbaka mig på positiva spelhalvan. Någon annan var uppriktigt intresserad och tyckte mitt projekt verkar otroligt spännande. Vi vill alla att det vi gör skall ha betydelse, om inte för oss själva så för någon annan...
... det tror i alla fall jag!
fredag 11 juni 2010
Första veckans sista dag
Det går inte, jag hinner inte in till HDK innan det är dags för färd mot skolavslutning. Ibland är det tur att man inser sin begränsning, ibland inte. För hur skulle det sett ut om forskarna började se varje process/delresultat i sin forskning som ett misslyckande och gav upp, istället för att se det som ett positivt konstaterande av att; okey, bra, nu vet vi det här.
Jag njuter av härlig skolavslutning och lyssnar till helt underbara barnröster som sjunger så vackert att min själ darrar. Det finns verkligen inget vackrare än barn. De är så fantastiska så det finns inga ord att uttrycka det, och vi halvgalna studenter som frivilligt gett oss in i ett spel där vi inte har en susning om va det innebär, har också varit så fantastiska. Och det bästa är att vi har det kvar inom oss, det där underbara. Vi skall bara hitta sökvägen till filen där det är lagrat.
Jag vet nu varför vi också har fått en nyckel till vårt passerkort. Det visste jag inte när jag sen em anlände HDKs öde lokaler. Fredag em en sommardag - om än regnig - vill ingen vara kreativ i en studiesal. Jag har ingen nyckel med mig och hittar inte ngn städerska heller. Lovar runt like för att lokalisera material. Hittar lite guldkorn här och var. Låter dem ligga och chansar på att de är kvar imorgon. Känns nästan som att gå på rea, jag TJÄNAR en massa när jag skaffar ngt gratis. Jag gillar containrar, just nu med all röjnng som sker överallt på HDK där designeleverna slänger överblivet ej längre önskvärt mtrl, så känns det som en enda stor container jag får lov att rota runt i.
Om inte alla spelare är med i spelet, går med på spelreglerna, så kan inte spelet spelas som ett finit spel, så skriver författaren i boken Ändligt Oändligt spel. Är vi alla med i spelet? "Livet är en scen och du har huvudrollen". Jag älskar livet!!
Jag njuter av härlig skolavslutning och lyssnar till helt underbara barnröster som sjunger så vackert att min själ darrar. Det finns verkligen inget vackrare än barn. De är så fantastiska så det finns inga ord att uttrycka det, och vi halvgalna studenter som frivilligt gett oss in i ett spel där vi inte har en susning om va det innebär, har också varit så fantastiska. Och det bästa är att vi har det kvar inom oss, det där underbara. Vi skall bara hitta sökvägen till filen där det är lagrat.
Jag vet nu varför vi också har fått en nyckel till vårt passerkort. Det visste jag inte när jag sen em anlände HDKs öde lokaler. Fredag em en sommardag - om än regnig - vill ingen vara kreativ i en studiesal. Jag har ingen nyckel med mig och hittar inte ngn städerska heller. Lovar runt like för att lokalisera material. Hittar lite guldkorn här och var. Låter dem ligga och chansar på att de är kvar imorgon. Känns nästan som att gå på rea, jag TJÄNAR en massa när jag skaffar ngt gratis. Jag gillar containrar, just nu med all röjnng som sker överallt på HDK där designeleverna slänger överblivet ej längre önskvärt mtrl, så känns det som en enda stor container jag får lov att rota runt i.
Om inte alla spelare är med i spelet, går med på spelreglerna, så kan inte spelet spelas som ett finit spel, så skriver författaren i boken Ändligt Oändligt spel. Är vi alla med i spelet? "Livet är en scen och du har huvudrollen". Jag älskar livet!!
The Game - Tvivel
Som jag skrev; Goddag yxskaft, "För in txt, både som innehåll och som grafiskt element" står det på mitt kort den tredje dagen. Jahaa... och vad menas då med txt?
Txt är en filändelse för visst dokumentformat står det i en av mina sidor vid googlesökningen. Grafisk element? Känns som den lättaste biten att förstå. Idag blir det mycket fundering kring tolkning och tolkningens betydelse i vårt sammanhang. Mina tankar slinter också över till tolkningen av konst, tolkning av det skrivna, sagda, tryckta ordet eller bilden. Tolkningen av formen, vi i vår lilla fokuserade grupp tolkar och tolkar, studerar våra stadsbilder och försöker överföra upplevelsen och tolkningen av bilden till vår lilla del av spelplanen.
Jag är rätt trött. Går mest runt och funderar över grafiskt element. Grafisk formgivning låter så coolt i mina öron. Jag imponeras av alla som arbetar med grafisk formgivning. Duktiga. Vidsynta. Öppna för intryck och uttryck som jag inte ser. Dessutom kan de återge allt så otroligt snyggt. Det är så fantastiskt stilrent. Jag kan INTE!
Jag har alltså fått ett nytt kort idag, innebär det att det gamla inte gäller längre? Var är den spelregel som säger att det kort jag fick igår upphör att gälla per 0915h? För mig ändrades förutsättningarna i och med instruktionen att imitera min granne, jag skulle ju imitera min granne och det har jag fortsatt med. AK anlände idag med massor av mtrl. Dessutom arbetade hon på som skam och jag började skapa min grafiska form av txt. Det är riktigt fina bokstäver, och jag valde att skapa dem i versaler. Har hittat "foam", som AK berättade att det heter. "Skumplast är små kulor" informerar hon.
En av de få men likväl gällande regler:
och vem bestämmer vad som är snyggt?
Jag formar mina versaler på frihand. Upptäcker hur spännande det är att använda ett för mig helt främmande mtrl. Att känna känslan av att arbeta med nya mtrl har jag gjort flera gånger tidigare i min slöjdutbildning. Nu upplever jag det igen och det är lika härligt!! Jag står bredvid AK vid skärbordet, M är också där emellanåt med sitt småhusbygge. Jag är lyckligt lottad som får träffa nya människor på ett så här härligt förutsättningslöst sätt. Människor som jag kanske aldrig annars berikats med i mitt liv.
Jag struntar i kortet jag fick idag, och bara är. Jag använder olika skärverktyg och förstår de olika effekter de ger på mitt mtrl och hittar en blandning av hur och vilka jag skall använda när och var. Jättekul! AK är bussig och flikar lite snyggt in att jag kanske skall snygga till formerna lite här och där - finit regel enligt ovan :).
Känner mig så fruktansvärt trött på att behöva imitera min granne, less liksom. Önskar bara att AK inte skall vara så himla positiv, glad, energisk och i synnerhet produktiv!! Nej jag struntar i det här nu och hittar på någon annan plan som jag vill skapa, en annan miljö.
AK har gjort en fin skyskrapa. När jag imiterat den så skall jag sätta den grafiska formen på byggnaden, det blir som en jätte neonskylt. På gatan framför dokumenterar jag spelet med texten "detinfinitaspelet.txt". Så blir det outtalade ordet formulerat i ett filnamn och har därmed varje betraktares/läsares eget textinnehåll.
När jag hittat formen för hur mitt txt skall inkorporeras i miljön så kommer kallduschen...
"Varje kort gäller såklart bara just den dagen!" säger AK, men vad f-n!!... Så har inte jag tolkat det. För mig är dag ett redan gone. Nu har jag fått andra instruktioner ju. För många år sedan såg jag filmen The Game, den är bara helt grymt bra. Nicholas Van Orton, en rik snubbe som har allt, spelas av Michael Douglas. Ett oväntat slut precis i min smak! Eftersom den ingår i vårt utbildningsmtrl så har jag den i bakhuvudet hela tiden. Det här med förförståelse, jag kan ju inte låta bli att dra paralleller till filmen under vårt arbete med våra projekt i vår spelplan.
Se här så fint AK arbetar på, snabb som en vässla:
Nej, nu får det räcka, nu har jag några fler byggnader som ser ut som AKs.
Och så här avslutar jag min imitering av hennes arbete: (OBS inte alls enligt regeln "gör snyggt" och inte alls komplett)
Dagens kort har surrat i huvudet hela dagen och format ett litet trevligt inslag i stadsbilden. Mission completed beträffande dagens kort. Skönt att jag förlikat mig med min egna slutsats att jag är uppriktigt sagt helt trött på att imitera, verkligen riktigt feed-up!! Nej, nu har jag gjort det, dags för nytt kort - det ser jag fram emot! (och ja, nu har jag lärt mig vad jag känner inför det här med att efterapa)
Txt är en filändelse för visst dokumentformat står det i en av mina sidor vid googlesökningen. Grafisk element? Känns som den lättaste biten att förstå. Idag blir det mycket fundering kring tolkning och tolkningens betydelse i vårt sammanhang. Mina tankar slinter också över till tolkningen av konst, tolkning av det skrivna, sagda, tryckta ordet eller bilden. Tolkningen av formen, vi i vår lilla fokuserade grupp tolkar och tolkar, studerar våra stadsbilder och försöker överföra upplevelsen och tolkningen av bilden till vår lilla del av spelplanen.
Jag är rätt trött. Går mest runt och funderar över grafiskt element. Grafisk formgivning låter så coolt i mina öron. Jag imponeras av alla som arbetar med grafisk formgivning. Duktiga. Vidsynta. Öppna för intryck och uttryck som jag inte ser. Dessutom kan de återge allt så otroligt snyggt. Det är så fantastiskt stilrent. Jag kan INTE!
Jag har alltså fått ett nytt kort idag, innebär det att det gamla inte gäller längre? Var är den spelregel som säger att det kort jag fick igår upphör att gälla per 0915h? För mig ändrades förutsättningarna i och med instruktionen att imitera min granne, jag skulle ju imitera min granne och det har jag fortsatt med. AK anlände idag med massor av mtrl. Dessutom arbetade hon på som skam och jag började skapa min grafiska form av txt. Det är riktigt fina bokstäver, och jag valde att skapa dem i versaler. Har hittat "foam", som AK berättade att det heter. "Skumplast är små kulor" informerar hon.
En av de få men likväl gällande regler:
och vem bestämmer vad som är snyggt?
Jag formar mina versaler på frihand. Upptäcker hur spännande det är att använda ett för mig helt främmande mtrl. Att känna känslan av att arbeta med nya mtrl har jag gjort flera gånger tidigare i min slöjdutbildning. Nu upplever jag det igen och det är lika härligt!! Jag står bredvid AK vid skärbordet, M är också där emellanåt med sitt småhusbygge. Jag är lyckligt lottad som får träffa nya människor på ett så här härligt förutsättningslöst sätt. Människor som jag kanske aldrig annars berikats med i mitt liv.
Jag struntar i kortet jag fick idag, och bara är. Jag använder olika skärverktyg och förstår de olika effekter de ger på mitt mtrl och hittar en blandning av hur och vilka jag skall använda när och var. Jättekul! AK är bussig och flikar lite snyggt in att jag kanske skall snygga till formerna lite här och där - finit regel enligt ovan :).
Känner mig så fruktansvärt trött på att behöva imitera min granne, less liksom. Önskar bara att AK inte skall vara så himla positiv, glad, energisk och i synnerhet produktiv!! Nej jag struntar i det här nu och hittar på någon annan plan som jag vill skapa, en annan miljö.
AK har gjort en fin skyskrapa. När jag imiterat den så skall jag sätta den grafiska formen på byggnaden, det blir som en jätte neonskylt. På gatan framför dokumenterar jag spelet med texten "detinfinitaspelet.txt". Så blir det outtalade ordet formulerat i ett filnamn och har därmed varje betraktares/läsares eget textinnehåll.
När jag hittat formen för hur mitt txt skall inkorporeras i miljön så kommer kallduschen...
"Varje kort gäller såklart bara just den dagen!" säger AK, men vad f-n!!... Så har inte jag tolkat det. För mig är dag ett redan gone. Nu har jag fått andra instruktioner ju. För många år sedan såg jag filmen The Game, den är bara helt grymt bra. Nicholas Van Orton, en rik snubbe som har allt, spelas av Michael Douglas. Ett oväntat slut precis i min smak! Eftersom den ingår i vårt utbildningsmtrl så har jag den i bakhuvudet hela tiden. Det här med förförståelse, jag kan ju inte låta bli att dra paralleller till filmen under vårt arbete med våra projekt i vår spelplan.
Se här så fint AK arbetar på, snabb som en vässla:
Nej, nu får det räcka, nu har jag några fler byggnader som ser ut som AKs.
Och så här avslutar jag min imitering av hennes arbete: (OBS inte alls enligt regeln "gör snyggt" och inte alls komplett)
Dagens kort har surrat i huvudet hela dagen och format ett litet trevligt inslag i stadsbilden. Mission completed beträffande dagens kort. Skönt att jag förlikat mig med min egna slutsats att jag är uppriktigt sagt helt trött på att imitera, verkligen riktigt feed-up!! Nej, nu har jag gjort det, dags för nytt kort - det ser jag fram emot! (och ja, nu har jag lärt mig vad jag känner inför det här med att efterapa)
torsdag 10 juni 2010
Eftermiddagssummering
Nu kommer tvivlen. Till att börja med undrar nu inte bara jag utan även några av de andra vart Åsa tar vägen. Hon är ju med en liten stund efter bloggningen men sedan försvinner hon diskret. Är hon verklig? Läser hennes blogg och den är ju jätteintressant och verkar inte alls fiktiv, men fler börjar intressera sig för hennes spelyta, för att inte tala om hennes mtrl.
Bloggningen på morgonen tar tid. Problem med inloggning och överföring av bilder från mobilen. Allt det där tekniska tar tid att harva sig igenom. Har liksom ingen lust till det, det skall bara funka. Alla mina medspelare är så fantastiskt duktiga i sitt skapande. Jag försöker idag liksom igår att lista ut vad de kan ha fått för uppgift på sina hemliga kort. Läser nyfiket på deras bloggar så här dagen efter och inser att jag absolut inte kunnat lista ut vad det var. Denna insikt innebär inte på något sätt att jag slutar försöka lista ut dagens kort eller morgondagens kort. Att studera de andras aktivitet är intressant. Att komma på bakgrunder är omöjligt, i alla fall än så länge :)
Mitt kort säger mig lika mycket som "Goddag yxskaft".
Imorgon bitti skall jag återge texten - och mitt fullständiga huvudbry!!
Bloggningen på morgonen tar tid. Problem med inloggning och överföring av bilder från mobilen. Allt det där tekniska tar tid att harva sig igenom. Har liksom ingen lust till det, det skall bara funka. Alla mina medspelare är så fantastiskt duktiga i sitt skapande. Jag försöker idag liksom igår att lista ut vad de kan ha fått för uppgift på sina hemliga kort. Läser nyfiket på deras bloggar så här dagen efter och inser att jag absolut inte kunnat lista ut vad det var. Denna insikt innebär inte på något sätt att jag slutar försöka lista ut dagens kort eller morgondagens kort. Att studera de andras aktivitet är intressant. Att komma på bakgrunder är omöjligt, i alla fall än så länge :)
Mitt kort säger mig lika mycket som "Goddag yxskaft".
Imorgon bitti skall jag återge texten - och mitt fullständiga huvudbry!!
"Korten äger"...
...så lyder en av reglerna i vårt infinita spel med finita regler. För den oinvigde rekommenderar jag en läsning av boken "Ändligt och oändligt spel" av James P Carse. Den har också underrubriken "En syn på livet som lek och möjlighet". Den perfekta sommarläsningen - eller faktiskt den perfekta läsningen när som helst på året eller dygnet. I vår kurs ingår den som obligatorisk kurslitteratur. Själv tillbringade jag den närmsta timmen innan ögonen föll igen för natten, med att få lite insikt i vad det här med infinit och finit egentligen är. Tänker inte förklara här, utan ber dig käre läsare att ge dig själv denna fantastiska insikt genom att läsa boken.
Kände mig riktigt stressad på morgonen. Inte för att jag hade mer bråttom än vanligt utan bara vetskapen om att det är fritt fram att "stjäla" medspelares mtrl. Det känns jättejobbigt. Här skall jag lägga ner en massa energi på något som bara plötsligt kan ryckas ifrån mig när jag inte är uppmärksam. Tycker inte om att gå runt och bevaka.
I datasalen fick vi vårt första kort. Åhh så skönt, redan nu kan jag släppa min stress och inse att allt är förgängligt, eller? Jag vet ju ännu inte vad det kommer att stå på mitt spelkort idag, och spelkorten är de som gäller!! Det finita i spelet.
Mitt uppdrag är att imitera min grannes arbete. Att imitera är att efterlikna. Vad är skillnaden mellan detta och att kopiera? Min tolkning är att det inte behöver bli exakt, jag vet hur en imitatör arbetar på sin scen. Min grannes arbete beslutar jag mig för är det hon utfört. Annars skulle texten lyda: Hur din granne arbetar, och så står det inte.
A-K är en av mina grannar. Hennes stadsbild är min raka motsats. Jag river bort mitt vatten, välter ner kyrktornet och "raderar" gatorna med sina bilar, från min spelplan. Hur blir det nu då om dagens kort säger att jag skall återskapa min bild? Kan jag gömma mitt mtrl någonstans så jag inte blir av med det för att någon annan är snabb att roffa åt sig?
Jag gillar inte småkryp. Bara att tänka orden nu när jag skall skriva dem ger mig rysningar utmed ryggraden. Vi börjar med att se på en film där instängda myror helt fantastiskt svingar sig rätt upp i luften för att komma ut från den glasbur utan lock som de är instängda i. Genomskinliga väggar men ändå är myrorna så medvetna om att de är instängda. Hur då? Ser de att det är plexiglas runt omkring dem? Hur vet de att det inte är något tak?
Jag känner att jag verkligen gillar det här! Utmaningar, nya förutsättningar och brottandets med min önskan att ständigt "ha koll".
Det går mycket enklare att imitera AKs stadsbild än att fundera ut återgivningen av min egen. Hon har ju redan tänkt alla tankar och gjort all planering, jag arbetar på rätt bra och hinner med det hon tidigare skapat.
Naturligtvis blir det inte exakt så som hon har gjort. Min spelplan är mindre och helt annorlunda i formen, men med lite justeringar tycker jag att det blir bra.
Här är AKs stadsbild så långt som hon kommit hitintills:
Så här ser min stadsbild ut nu efter det nya villkoret i spelet:
Var är Åsa? Är hon med i spelet men på helt andra villkor än vi andra? Skall jag lägga beslag på hennes spelplan också? Får man det...egentligen?
Kände mig riktigt stressad på morgonen. Inte för att jag hade mer bråttom än vanligt utan bara vetskapen om att det är fritt fram att "stjäla" medspelares mtrl. Det känns jättejobbigt. Här skall jag lägga ner en massa energi på något som bara plötsligt kan ryckas ifrån mig när jag inte är uppmärksam. Tycker inte om att gå runt och bevaka.
I datasalen fick vi vårt första kort. Åhh så skönt, redan nu kan jag släppa min stress och inse att allt är förgängligt, eller? Jag vet ju ännu inte vad det kommer att stå på mitt spelkort idag, och spelkorten är de som gäller!! Det finita i spelet.
Mitt uppdrag är att imitera min grannes arbete. Att imitera är att efterlikna. Vad är skillnaden mellan detta och att kopiera? Min tolkning är att det inte behöver bli exakt, jag vet hur en imitatör arbetar på sin scen. Min grannes arbete beslutar jag mig för är det hon utfört. Annars skulle texten lyda: Hur din granne arbetar, och så står det inte.
A-K är en av mina grannar. Hennes stadsbild är min raka motsats. Jag river bort mitt vatten, välter ner kyrktornet och "raderar" gatorna med sina bilar, från min spelplan. Hur blir det nu då om dagens kort säger att jag skall återskapa min bild? Kan jag gömma mitt mtrl någonstans så jag inte blir av med det för att någon annan är snabb att roffa åt sig?
Jag gillar inte småkryp. Bara att tänka orden nu när jag skall skriva dem ger mig rysningar utmed ryggraden. Vi börjar med att se på en film där instängda myror helt fantastiskt svingar sig rätt upp i luften för att komma ut från den glasbur utan lock som de är instängda i. Genomskinliga väggar men ändå är myrorna så medvetna om att de är instängda. Hur då? Ser de att det är plexiglas runt omkring dem? Hur vet de att det inte är något tak?
Jag känner att jag verkligen gillar det här! Utmaningar, nya förutsättningar och brottandets med min önskan att ständigt "ha koll".
Det går mycket enklare att imitera AKs stadsbild än att fundera ut återgivningen av min egen. Hon har ju redan tänkt alla tankar och gjort all planering, jag arbetar på rätt bra och hinner med det hon tidigare skapat.
Naturligtvis blir det inte exakt så som hon har gjort. Min spelplan är mindre och helt annorlunda i formen, men med lite justeringar tycker jag att det blir bra.
Här är AKs stadsbild så långt som hon kommit hitintills:
Så här ser min stadsbild ut nu efter det nya villkoret i spelet:
Var är Åsa? Är hon med i spelet men på helt andra villkor än vi andra? Skall jag lägga beslag på hennes spelplan också? Får man det...egentligen?
onsdag 9 juni 2010
Tankar från gårdagen
Byggprojekt i Caracas, Venezuela, Sydamerika och så vi studerande i en sal här på HDK, i regniga Göteborg. Kontrasterna är stora och mångfacetterade. "Knowledge is to be shared", säger en av de två arkitekterna i filmen. Och vi tittar engagerat på filmen. Deras ambition att "create a new mindset of what the city can be", som de säger, är jättespännande! Själv förflyttas jag tillbaka till min egen vistelse i Sydamerika och alla möten med, för mig, nya sätt att bo och leva. Härligt med det som avviker från normen.
Hjärnan går på högvarv när jag går upp till skulptursalen igen, vad är egentligen målet med kursen? Vad skall jag lära mig här? Vad i hela friden handlar det här om? Det foto jag blir tilldelad att återge tredimensionellt ger en tyst känsla. Kanske ganska död? Var är alla människor? Miljön ger trots det ödsliga uttrycket en möjlighet till utveckling. Här finns en vacker glittrande yta på vatten som gränsar till bebyggelsen. Träd växer lite överallt men eftersom alla människor är som bortblåsta är det som om platsen fortfarande väntar på att något skall hända, något skall inträffa...
Min fastighet att bygga på, min startplan i detta spel är no 5, helt tom! Undrar var målgången är?
Jag börjar med att återge vattnet. Det är det jag känner är viktigast just nu. Kyrkan som ligger strategiskt med sitt majestätiska torn som nästan når himmelen, eller i alla fall strävar upp mot det upplysta?! Husen känns mer som en massa och bilarna är mer en symbol för att de som finns här någonstans har en möjlighet att resa, transportera sig till vald plats - det får komma senare.
Hjärnan går på högvarv när jag går upp till skulptursalen igen, vad är egentligen målet med kursen? Vad skall jag lära mig här? Vad i hela friden handlar det här om? Det foto jag blir tilldelad att återge tredimensionellt ger en tyst känsla. Kanske ganska död? Var är alla människor? Miljön ger trots det ödsliga uttrycket en möjlighet till utveckling. Här finns en vacker glittrande yta på vatten som gränsar till bebyggelsen. Träd växer lite överallt men eftersom alla människor är som bortblåsta är det som om platsen fortfarande väntar på att något skall hända, något skall inträffa...
Min fastighet att bygga på, min startplan i detta spel är no 5, helt tom! Undrar var målgången är?
Jag börjar med att återge vattnet. Det är det jag känner är viktigast just nu. Kyrkan som ligger strategiskt med sitt majestätiska torn som nästan når himmelen, eller i alla fall strävar upp mot det upplysta?! Husen känns mer som en massa och bilarna är mer en symbol för att de som finns här någonstans har en möjlighet att resa, transportera sig till vald plats - det får komma senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)