Dag 2 Där alla känner mig

Har redan under gårdagen bestämt mig för att idag måste bli utmaningarnas dag. Klistra tejp där jag med lätthet blir igenkänd, fy vad jobbigt. Om jag bestämmer mig för att vakna vid 0500h så har inga vaknat, då kanske jag klarar mitt uppdrag utan att bli sedd? Har jag lust att gå upp så tidigt? Vad är nyttan? Kommer jag att gå vidare härifrån och varthän i så fall?

Kvällen igår snurrade runt social aktivitet som konst. Vad är konst? Hur gestaltar jag min känsla utan att det jag vill förmedla blir "för enkelt" och inte alls spännande? Jag vill att den som läser min text, lyssnar till det jag säger, betraktar det jag gestaltar också blir delaktig utifrån sina egna önskningar och förmåga.

En annan viktig sak beträffande något jag inte tycker om i "mitt bygge" är svek. Svek är ett mångfacetterat ord. Med hundarna vilandes vid fötterna, flugsmällaren i ena handen och pennan i den andra, vandrade tankarna från vänskap, giftermål, otrohet, kyrkan, manligt/kvinnligt till betong. På något sätt hamnar jag igen och igen vid betong. Kanske för att det är så hårt och symboliskt.

Fotavtryck i betong. Maffia-metod - sänka någon med fötterna i betong. En JÄTTESTOR betongsko som bara placeras någonstans, kanske utanför Domkyrkans entré. En äldre herrhatt fylld med betong på ngt sätt. Kanske en herrsko i lack som trampar på ett par damtrosor, eller kanske eller kanske eller kanske. En massa symboler som jag tror är för lätta att tolka. Det känns inte som om jag skulle lämna något kvar åt betraktaren. Ändå lockar det där med betong och svek. Kyrkan som sviker individen. Risk att jag gör mig ovän inte bara med alla frikyrko-anhängarna här ute på ön utan också nära och kära. Who cares?

Lite spännande att fundera över vart det skulle leda hän.

Nåväl. Vaknade av min inre väckarklocka 0503h men beslöt mig för att somna om och gick upp vid sju. Även om tankarna på något sätt nu mer hamnat mot svek-tänket, så ville jag göra det jag bestämt.

Borste, för att se till att asfalten fick bästa fästförmåga, rak pinne, för att inte misslyckas så med linjen som gårdagen, sax, tejp och måttstock. Samt bajspåsar till hundarna. Packade oss iväg till hamnen alla tre. Garderat mig med hundarna så att de som såg mig på håll verkligen skulle förstå att det var jag, eftersom ingen annan har två hundar.

Dagens handikapp-tänk: Om jag tejpar så att det också skulle innebära något bra, så kan jag säga det vid ev kommentarer från nyfikna el väntande passagerare.

Endast hundarna tittar nyfiket och undrande varför vi stannar här. Mäter, lägger ut pinnen och tejpar.



Är klar med mitt tejpande när första passageraren anländer. Vi står och pratar och jag hör vid sidan om att en annan säger till sitt sällskap "oj, här är det bäst vi stannar och väntar" samtidigt som de båda betraktar tejpen i backen.

Färjan anländer och Styrman tittar undrande på min nyuppsatta markering men fortsätter med sitt arbete.
Jag går hem och lämnar hundarna och återvänder efter en timme med en kopp i handen. Sätter mig på avstånd och betraktar. Lustigt, här blir det direkt att de som väntar att få gå på stannar lydigt utanför den markerade backen medan de som går av inte ens lägger märke till den. Vid de turer som det endast är ett fåtal avstigande väljer de väntande att passera markeringen utan att stanna utanför.

Nu är inte mitt syfte att studera den sociala aktiviteten och analysera den, men det är ändå spännande att spekulera i varför vi beter oss på ena eller andra sättet i de olika situationerna/förutsättningarna.

Det blir nog allt något annat än tejpande. AKs oerhört intressanta kommentar om att rita en streckgubbe, som efter en död person, i backen, tål dock att funderas över.