Leka lite

Lördag och regn. Perfekt dag att meddela familjen att jag behöver arbeta lite. Vill ju inte gärna avslöja att jag skall iväg och ha lite kul med mitt spel på HDK. Ingen reagerar det minsta, alla är fullt upptagna med sitt. Endast de två lurviga följer mig förhoppningsfulla till dörren; kanske kan de få följa med och vara med om något nytt roligt. Jag brukar oftast packa in dem där bak när jag är ute och far med bilen. Alltid passerar vi någon kul hundrastgård där de kan träffa nya el gamla kompisar och leka lite.
Idag skall jag leka själv, tror inte att någon av mina spännande spelkamrater är uppe och fixar. - Helt rätt, HöDeK, dålig ordlek. Det är inte alltid det blixtrar till :) Går först upp till salen för att reka, Pwhuuu Endast min fina grafiska form har justerats något. Jag justerar NATURLIGTVIS genast tillbaka, eftersom spelet pågår 9-16 har jag inte det minsta betänkligheter, eller jo lite kanske, men det är ju på min egna spelruta.

Betraktar min ruta och funderar. Det ser för tråkigt ut, tråkigt för att det knappt bär några spår av mig själv. Mina medspelare har så fantastiskt härliga stadsbilder, välgjorda och skalenliga. Frånsett Åsa, hennes favela är inte så munter, men i och för sig, en favela är och har aldrig varit munter att betrakta. Ser att hon har ett kuvert liggande på sin ruta, som jag hade, med fredagens spelkort i. Tydligen var hon inte heller här. Torsdag em såg vi henne inte heller. Hon bloggar flitigt men jag funderar om hon är Jokern i leken?

Så...nu blir det rivning. Skönt att börja om från början. Det här blir andra gången som jag river bort allt på min ruta. Bestämmer mig för att gå lite systematiskt tillväga. Börjar med vägnätet. Svårare än det ser ut. Delar in fotot på min stadsbild i rutor för att plocka isär bilden i mindre bitar och enklare se vad det är varje del faktiskt innehåller. Upptäcker lyckligt de vackra färgerna som träden har. De såg helt döda ut förut, men nu lyser höst och lite vinter mellan grenverket.

Vandrar iväg för insamling av gårdagens fynd. Jag njuter, vilken lyx att få gå i dessa underbara lokaler där inspirationen och kreativiteten har satt sina både synliga och osynliga spår på och i väggarna. Min själ är lycklig här och nu, men mina fötter istoppade i gummistövlarna är inte lika lyckliga.

Jag gillar egentligen inte alls att spela spel. Jag har aldrig brytt mig om att vinna, vilket har varit alldeles utmärkt enligt mina barn. Men jag spelar gärna. Har jag missat den biten i barnuppfostran nu? Kommer de att kunna ta nederlag? Förr sa man att man inte skulle skämma bort barnen genom att krama dem för mycket!??? Vem i fridens namn kunde komma på något sådant?

Man har också forskat mycket kring betydelsen av lek och vad leken tillför lärande. Och vet ni vad...leken har betydelse för lärande, kan man tänka! Det måste ha varit otroligt intelligent forskare som kommit fram till detta. Hur många blir förvånade? Vygotskiij skrev boken Kreativitet och lärande i barndomen för över 60 år sedan. Han menar bl a att vår kreativitet ökar med åren eftersom vi har större erfarenhetsbank att ösa ur än vi har som barn. Skillnaden är att som barn leker vi fortfarande med våra intryck och erfarenheter, i motsats till oss vuxna som slutat leka.

Pysslar lite med att få till vägarna. Går över till att skapa träden. Tog med mig några nedfallna kvistar från vasaparken och sticker ner dem i "foamen" . Återanvänder några av husen jag formade vid imiteringen av min granne. Fy katten vad det här ser trist ut! Trååååkigt, tänker jag och ser ner på min bricka. Hittar någons kvarlämnade chokladkaka och mumsar i mig flera bitar, jag som inte ens är så förtjust i den chokladen. Måste komma ihåg att köpa med mig en ny till på måndag. Nä fy katten, vad det här känns tråkigt. Vad skall jag lära mig? Ja ja, jag är ju inte dummare än att jag blir medveten om vad som sker i den här processen, men det gör det inte roligare. Visst, jag medvetandegör för mig själv olika faser man passerar, och det sker såklart hos andra likadant - okey okey, bra bra.
Tar en paus och ringer min dotter i Stockholm. Vi pratar cykel och min kurs. Hon tycker det låter fantastiskt spännande och frågar och frågar. När jag lagt på luren tittar jag återigen på min ruta och dyker glad i hågen ner bland kartonger, foamflingor, tejpbitar och framförallt skogspartier. Färgerna i grenverket gestaltas med ett garntrassel som jag fiskade upp ur en sopsäck häromdagen, Det har liksom legat och bara väntat på att få ta plats. Jag klipper och klipper, känner hur saxen arbetar sig igenom trådarna förutsättningslöst. Limmar fast trasselbollarna på trädstammarna som står och väntar. Fortsätter med vattnet. Det papper som jag tidigare målat blått ratar jag för det glittriga tyget.Vattnet som stilla flyter in i stadsbilden är precis just som tyget - glittrigt. Känner den lite höstkalla doften och känslan i näsan. NÖJD! i alla fall med det "levande".

Vad roligt det är plötsligt! Varför blev det så kul att fortsätta? Jag klipper och klistrar och tejpar och sopar, ja det är ett nödvändigt ont, det blir fort skräpigt. Det är skönt att vara kreativ, hjärnan kan bearbeta en hel massa saker samtidigt, eller inte alls, det är valfritt. Mina tankar löper från allt mellan ringa banken och fixa säkerhetsdosa till hur skall jag få ut lite mer ur limpistolen och gud vad hungrig jag är och så fint det blir med färg och vad skiter väl inte jag i de andras brickor eller om jag vinner, jag har segrar hela tiden. (Jo jo ni har ju hört mig, det är lite nederlag emellanåt oxå, men det man fokuserar växer så därför existerar inte nederlagen någon längre stund) Det måste vara för intresset från någon annan för vad jag gör som fick tillbaka mig på positiva spelhalvan. Någon annan var uppriktigt intresserad och tyckte mitt projekt verkar otroligt spännande. Vi vill alla att det vi gör skall ha betydelse, om inte för oss själva så för någon annan...
... det tror i alla fall jag!