Funderade lite innan filmen hur mitt intryck skulle bli. Jag hade kvar känslan av den från förra gången. Då, för längesedan, var jag en annan person än den jag är idag, så det var ju inte alls säkert att jag skulle tycka om den lika mycket. Men jo, det gjorde jag! Vissa filmer (såväl som böcker) vill jag veta slutet på, eller i alla fall om det är ett lyckligt slut eller ej. Då kan jag välja om jag vill lägga ner min tid på att uppleva den. Det här är en sådan film. Vi diskuterade lite efteråt om det skall behövas så mycket för att man skall upptäcka att man är människa, och visst är det bedrövligt i så fall.
Allt eftersom vårt egna spelande och skapande fortskrider, öppnas nya diskussionsforum över hustaken på vår spelplan. Själv fick jag gåtan Åsa löst idag på morgonen, så skönt. Tänk att jag hade alla möjliga funderingar och frågetecken och så är det så enkelt att hon jobbar som en liten blå, men försöker hinna med kursen samtidigt - imponerande. Hennes favela håller på att ta astronomiska dimensioner, så som favelas gör. Det är bra med människor som tar plats, bara man inte trampar på någon. Så var personligheten van Orten i filmen, en människa som tog plats genom att trampa känslolöst. Tur att han hade en bror som såg det där som fanns bakom den väl gjutna och cementerade tjocka muren! Vi behöver varandra, vår kunskap delar vi i vårt kollektiva medvetande. Här kan vi hämta och lämna hur mycket vi orkar och härigenom bär vi ett ansvar för vårt eget liv men även för andras
Har ni funderat över varför kossorna vet att vissa ängsblommor och gräs är giftigt? De kan ju inte prata. Hur fungerar deras kollektiva medvetande och samspelet i hagen? Alla står vända åt samma håll ute i hagen när det är blåsigt eller dåligt väder, det är aldrig någon som "sprungit och gömt sig" istället samlas de i grupp och skapar ett gemensamt skydd.
Ditt hus är din borg, är ett gammalt uttryck. Jag fyller min borg med alla jag bryr mig om och låter dörrar och fönster stå öppna. Min far var inte speciellt förtjust i kyrkans män. Inte för att han var ateist men som vuxen har jag förstått att hans uppväxt och erfarenheter av präster då, gjorde honom rätt dömande. Emellanåt ringde det på vår dörr under min uppväxt och utanför stod två personer från Livets Ord. De fick alltid komma in och välkomnades att slå sig ner med min far i vardagsrummet. Min mamma försvann snabbt ut i köket och vi in till våra rum. Sedan satt de där ute och diskuterade och diskuterade. Efter någon timme eller två tyckte min far att det räckte, då tackade han och bad dem gå. Jag kunde aldrig förstå varför han släppte in dem. Han förklarade med att, "de är uppriktigt angelägna att föra fram ett budskap. Jag kanske inte är överens med dem, men de har intressanta vinklingar som jag gärna tar del av och ifrågasätter. De är duktiga på det de gör". Jag har aldrig någonsin välkomnat några liknande. Kanske skulle jag göra det mer, öppna dörrarna till min borg och liksom van Orten skaffa mig nya infallsvinklar i tankegångarna? Värt att fundera över!
Svammel svammel, men mitt arbete då? Ja när nu någon "förgiftat" en bit av mitt vatten, så har jag i alla fall kämpat på med husbyggen. Det är svårt. Det är lite roligare att använda bra material. När jag bygger något som skall bli fint vill jag använda bra grundmtrl. M och jag har varit några vändor runt och samlat. Någon student lyckades jag tydligen göra ett bra intryck på för han kom själv till vår sal med mtrl som han förstod att vi kan behöva. Det blir finare än att arbeta bara med pappkartartonger. När jag började med kartongerna tyckte jag att de var jättebra, nu är de ett bra komplement för jag har upptäckt annat som är bättre. Det är också enklare att arbeta med även om det är nytt för mig.
Jag har inte arbetat med skuggor förut. Att skuggorna skapar olika färger så tydligt. På det här fotot tycker jag att jag ser hur jag tänkt. Det var en tung dag idag, mycket tänka för att få byggandet rätt. Ett annorlunda sätt än jag arbetat på tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar