Medan batteriet laddas

Vilken natt! AK pratade vid sin redovisning av bygget om hur hon levt med det under dessa veckor. Att det blivit en del av varje stund i tankarna. Hela min natt har varit som en stressad filmvisning med klipp och inlägg från alla tänkbara miljöer, människor, byggnader och känslor. Vilket tempo, ungefär som filmen "En dag i staden". Var det kanske den som spökade i min hjärna. Den arbetar ju för högtryck om natten och det är bra om vi försöker samla ihop de intryck vi kommer ihåg. De säger mycket till oss själva som vi inte begripit ännu. Jaha...och var börjar man?

Steg ett i teknikfixet med kameran är avklarat. Hitta laddaren till batteriet. Så nu sitter jag här i bloggar medan energin förs över till batteriet. Min energi behöver också laddas, mozzarellasallad till frukost räcker inte länge. En smarrig chokladbit på stan måste det bli. Skall bege mig till Vasagatan och se om jag lyckas filma mitt hus. Kanske finns det inte kvar. I så fall hoppas jag i alla fall hitta det i någon papperskorg el liknande så jag kan föreviga dess färd till de sälla jaktmarkerna.

Vill jobba med...tycker om att jobba med, i... vill inte arbeta med...

Vilja, önskan, förhoppning. Ungefär som grundformer som Nike nämnde. Sa att jag inte visste vilka de är, men det visste jag ju visst när hon började nämna dem. Klart vi vet, bara inte benämningen. Det är mycket vi vet, bara inte vad vi kallar det. Så är det för de "oupptäckta" eleverna, det är mycket de kan, bara inte hur de skall ge uttryck för det eller förstå vad det är. Att få ett första ord, ledtråd, tips, ett litet stöd av en utsträckt hand, så kan vi balansera vidare. Vem vill gå och hålla någon i handen hela livet, eller? Men kramar är bra - hela livet. Men vi går ju inte dygnet runt tätt fastkramad vid någon annan heller.

Jag har på min VFU-skola introducerat lite nya idéer bland eleverna. Ja så nya är de inte alls egentligen, men jag har försökt lyfta fram lite andra material i textilslöjden och vad man skulle kunna skapa. Det är svårt när man kommer in som man gör. Det finns ofta en plan över vad eleverna skall/får/bör göra i de olika årsklasserna, utöver kursplanen. Att komma som ny ger en möjlighet att betrakta med andra ögon. Det räcker med att vi går till oss själva så vet vi hur lätt vi blir hemmablinda. Jag tror att många lärandemiljöer är hemmablinda. Det krävs något av mig som lärare när jag vill införa nya idéer. Orkar jag? Kommer jag att ha hela lärarkåren mot mig nu? Kommer jag att få mitt vik förlängt? Vad säger ordinarie lärare om jag, om så bara under ett fåtal lektioner, prioriterar på detta sättet istället? Vad säger eleverna hemma och kommer jag att ha en rödglödgad telefon varje kväll? Inte bara skall vi planera något nytt utan också "försvara" det inför andra.

Jag tog med mig min 15-årings medeltidskläder. De har han sytt av valkad och stampad ull och rålinne. Raka enkla former, som traditionen var. Bältet är utskuret från skinn medan spännet än så länge är inköpt. Det var flera spännande lektioner där mitt syfte primärt var att öka intresset för textila material bland grabbarna. Det blev historielektion med materialkunskap (fårskinn från min brors djur, kostymbyxor och coola tröjor), under slöjden. Det bläddrades också friskt i de vikingaböcker jag hade med mig. Ungefär som vår bänk i skulptursalen, fylld med härliga inspirationsböcker som vi fritt kunde bläddra i och fantisera kring. Eller filmerna som visades förutsättningslöst varje dag. Jag skulle vilja utveckla det mer. Arbeta med att få bort den grundmurade inställningen att textilier är bara för tjejer. Det existerar ett löjligt förlegat sociokulturellt genustänkande även här.

Om killarna förringar textil slöjd, skall jag förstora det. Inom träslöjden är inställningen inte alls sådan. Många tjejer väljer träslöjd och fler skulle göra det om det inte vore för "stökiga" grabbar.

Så någonstans vet jag vad jag vill arbeta i, men har inte grundat tanken ännu.

Hur lång tid tar det för ett batteri att laddas?