Somliga straffar...

Garderade mig med att göra dagens bloggning hemma ifall det skulle vara problem med inloggningen igen. Hade ingen möjlighet att hinna samlas med de andra och titta på dagens film på morgonen. Kändes jättetråkigt, utanförskap. Att inte vara med riktigt helt är en känsla ganska enkel att frammana. Såväl gentemot andra men även mot sig själv, att placera sig själv utanför gruppen, tillhörigheten. Det är en komplex mekanism som jag som lärare måste vara oerhört medveten om. Nu är det inte alls så att jag känner mig utanför vår lilla studiegrupp, men det skulle vara lätt att jag drog mig undan. Som exempelvis M idag. Han satt mest tyst och jag fick verkligen KÄMPA för att överhuvudtaget få kontakt. Stört omöjligt. Blir ju lite bekymrad när jag hört hans oro för både privata situationen och spelet här på HDK. Tankar är bra så länge de inte spränger sönder kroppen, de måste luftas.

När jag på rasten i min andra kurs, ilar upp till salen så är mitt pariserhjul vandaliserat. Neeej, inte det. Glödlamporna ligger utspridda och hjulet är flyttat en bit ur sina stöd. Vem? undrar jag, ingen erkänner såklart. Snabbt reparerar jag och återställer skönheten för att skynda ner till föreläsningen.

Tagen på bar gärning!!! Kommer upp till salen innan O hunnit sätta tillbaka mitt fina hus som hon målat. Men vad...? Det var ju sjutton också, det är ingen ände på vandalerna idag.
Oh neeej, säger hon, "trodde jag skulle hinna sätta tillbaka det innan du hann komma". Det enda fina hus på min bricka är nu rosa, fint det också. Nu får det bli en del av barnens nöjespark istället. Passar bättre in där men får stå kvar på andra sidan vattnet.

Jag måste ju erkänna att jag hittar på alla möjliga saker för att inte bygga några fler hus. Det är roligare att vara innovativ. På min nya yta utvecklar jag också ett karusellområde. Det stora K:et i guld står för karusell. Jag vänder lampstommen upp och ner och fäster muggar på pinnarna, det är en slängkarusell skapad av mannen som alla kan betrakta i mittpelaren på karusellen. Där finns hans bild på en guldbaksida. Jag tror hans namn är Kurt af Knotig, men kanske minns jag fel i så fall återkommer jag med det rätta framöver. Namn är viktigt, det är en del av vår identitet! (själv är jag döpt efter en häst)


Fortsatte med huvudgatan och yttre formerna för några husfasader. Bestämde mig för att hålla mig till broschyrpapper. Var på väg att använda det fina vinröda men tvingade mig själv att fortsätta leta och hitta i endast de två jag har. Skall bli spännande att se hur slutresultatet blir, eller när jag slutar :)
När jag står där vid skärbordet slår det mig att så här måste naturligtvis eleverna känna det i sina arbeten (slöjd som är mitt ämne men säkert även andra ämnen). "Nu vill jag inte fortsätta med det här" "Nu är jag klar", och enträget försöker jag som lärare uppmuntra eleverna att arbeta lite till, fundera över det eller det osv. AK som står bredvid och skär har upplevt samma sak och vi pratar en del om det där. "Ibland bara måste man säga ifrån att det där är inte ok, du måste arbeta lite till" säger hon. Visst är det så men fyy katten vad trååååkigt.

Skall fortsätta med huvudgatan imorgon, men det blir inte så tokigt tror jag.