Domedagen

Måndag morgon, idag skall vi redovisa vårt byggande/spelande

Tur för mig att jag följde Susannes råd att använda bloggandet som ett memorandum. Funderar över de senaste två veckornas projekt och inser snabbt att jag kommer inte ihåg hur de olika tankarna och känslorna flöt. Vad var det som gjorde att jag tänkte si eller så, gjorde si eller så? Hittar 7 av de 8 korten, men har faktiskt glömt i vilken ordning de kom. Tittar igenom min blogg. Både förvånas och "aha:ar" när jag läser. Skriver ner korten i den ordning jag fått dem för att ha dem som ett stöd när jag skall prata om min process.

Anländer HDK, men vad...byggandet pågår, otroligt! O ligger på alla fyra och kompletterar en jättefin grön yta, fotbollsplan har det också blivit. Fascinerande att trots uppgivenheten i torsdags, vetskapen om att vi skall riva allt inom bara en kort stund och att det egentligen inte är själva produkten utan snarare vägen, som varit huvudmålet (min tolkning) så är man ivrig att lägga ett sista finger vid finishen. Självklart hugger jag också in och gör lite fina karusellkoppar. Lustigt, varför gör vi så? Varför släpper vi det inte bara? Det är lite motsägelsefullt till det vi säger senare att vi utan vidare kan slänga allt. Är det egentligen utan vidare? Eller är vi duktiga på att släppa taget, tränade i att inte lägga ner för mycket själ i vårt arbete - och ändå visar ju detta att vi gör just det?!

Att lyssna till det vi inte säger.

Jag tycker det var spännande att lyssna till allas ord och tankar kring spelet. Ibland blev diskussionerna vid någons ruta även omfattande allas vårt arbete Det går knappast att undvika och är intressant just för att vi är kopplade till varandra. Det var lite långt ibland. Jag själv hade verkligen noll koll på vad mina lyssnare tyckte, eller hur deras engagemang var. Det är verkligen tröttande att lyssna lyssna och lyssna, även om det är spännande. Vet också att jag missade många, ja ja alla då då, av de retoriska sakerna du bör göra för att få engagemang från åhörarna. Jag ville bara prata om mitt!. Vilket ju faktiskt är meningslöst om ingen lyssnar aktivt.
Jag hade börjat leka kände jag. Hade gärna fortsatt skapandet härifrån och vet att jag då hade "förlorat mig själv", vilket bl a är min målönskan med den här kursen

Vi var bara 7, tänk en hel klass. Alla vill, precis som jag, faktiskt presentera tankar bakom sitt arbete, eller nåt liknande. Trots attityder och "teaterminer" för att klasskamrater lyssnar, har varje elev en önskan innerst inne att ta plats om så bara en liten minut. Viktigt att jag passar mig som lärare så att inte de där trista flinen, skratten och blickarna mellan de som lyssnar gör att eleven som presenterar tystnar. Nu höll vi på väldigt länge. En presentation på ett annat sätt, kanske att man gör en pjäs som skildrar processen, skulle kanske fungera. Härigenom tror jag att reflektioner som "går liksom inte att förklara" kan få utrymme.

Visst blev vi lite lurade, eller!? Snuvade på konfekten, eller var priset egentligen våra egna summerade reflektioner? Vi har ju fört en del diskussioner och högoddsarna har inte alltid varit givna eftersom vi inte varit säkra på bedömningskriterierna. Jaha, så får vi vänta. Jag hade inga som helst förväntningar eller tävlingsinstinkt, tävlade mot mig själv. Men jag vill ju ändå veta. Det är som när man läste Kalle Anka när man var barn och sista sidan var bortriven, eller serien fortsatte i nästa nummer, som man aldrig fick köpa.

Jag har nu upptäckt att jag inte lyssnade. Jag babblade bara på om min ruta, som jag var lycklig blev som den blev. Lyssnade inte alls till vad Nike och Susanne egentligen sa. Hemskt inser jag nu. Vad vill de att jag skall fundera vidare kring mer än användbarheten i slöjden? Skriv gärna vid mina kommentarer. Behöver lite konstruktiv kritik att arbeta vidare med. Gärna också idéer och funderingar kring applicerbarheten i en träslöjdssal. Nike kom med det strålande tygtänkandet, skall fundera vidare kring det - spännande!

Var det bara jag som upplevde att AK fick lite väl hårda åsikter framförda kring stadens linjer? Jag kanske missuppfattade och kanske är det för att ni som läser bild blir tuffare behandlade, lärarna vet vad ni kan prestera och vill driva er lite längre?
Jag som bara stod och gapade av hur fantastiskt det blev med alla fönster ditmålade. Plötsligt hördes allt trafikljud, röster, mylller och gytter av människors aktivitet i en storstad, härligt!

Jag satte ett av mina hus på pakethållaren på cykeln och iväg bar det ner till ekonomiska biblioteket för att lämna in de upphittade böckerna. Nu när jag blivit "husfetisch" ville jag placera mitt hus nere vid sjuans gatukök. Där ligger butiker i bottenplanen i vackra gamla hus. Satte det (husfasaden som egentligen är 3 hus) på en stenstolpe mellan Odd Fellowhuset och sjuans. Ingen pratade med mig men många tittade nyfiket. Fotade men har inte lärt mig föra över från kameran. Lät huset stå kvar. Stannade en stund och betraktade på avstånd stressade människorna som slank in på gatuköket och slängde en blick på huset, kul. Skall cykla förbi imorgon och se om det står kvar.

"Förstora det du inte gillar" lyder uppdraget, tips emottages.

Jag vet inte hur jag får över korten från min kamera till datorn, återkommer med foton.